Lära sig sticka med (gigantiska) strumpstickor. Som en tant.
›› 49/100 #blogg100
Författare: Mia
Vecka 19
Ännu en vecka avklarad, de verkligen springer förbi. Ångesten börjar infinna sig över att jag snart ska springa ett marathon men på något underligt vis ser jag även framemot det.
Träningen
Måndag: Vila
Tisdag: Löpning
Onsdag: Styrka
Torsdag: Spinning
Fredag: Löpning
Lördag: Långsam promenad
Söndag: Löpning
Löpningen
Veckans första pass var backintervaller. Igen, var min första tanke eftersom jag ogillar intervaller och speciellt om de är uppför en jäkla backe. Men jag överlevde passet även denna gång. Vid veckans andra pass slog jag till med ett nytt personbästa på fem kilometer, inte illa med tanke på att det var så nära att jag inte kom ut alls. Veckans långpass var på 20 kilometer och jag fick springa i regn, motvind, hagel och sol – ombytligt väder minsann.
Vikten
Mina slutord den förra veckorapporteringen var att jag skulle befinna mig på rätt sida 80-strecket vid nästa vägning. Hmm, jaa, det hände ju inte riktigt eftersom jag moffade i mig lite för mycket mat under helgen. Men jag kämpar vidare mot mitt mål att hamna på 70-talet igen.
›› 48/100 #blogg100
God natt!
Tröttheten efter denna dag går inte att beskriva. Fullt upp hela dagen med bra flyt på min sal, fem operationer hann vi med. Ett bra team och en bra doktor. Och bara en doktor, ibland är det så skönt att bara ha en. Ofta flyter arbetet på smidigare, det vill säga om det är ett ingrepp då det inte behövs så mycket assistans. Vid dessa så både assisterar och instrumenterar vi operationssjuksköterskor så då blir arbetet även roligare för oss. Vid vissa operationer vill vi, eller i alla fall jag, gärna att det är en assistent med för det kan vara en smula knepigt att hålla en eller två hakar och samtidigt kunna instrumentera på ett bra sätt.
Men tröttheten som sagt, har gäspat stort hela kvällen så nu blir det sängen.
›› 47/100 #blogg100
VasaStafetten
Jaha ja, vad har jag nu gett mig in på! En av mina jobbarkompisar har dragit med mig i ett gäng som ska springa VasaStafetten i sommar och det är hur kul som helst, egentligen. Men samtidigt kan jag inte låta bli att få lite ångest över att jag är så långsam.
Men hur som helst, min jobbarkompis, och tillika biträdande chef sen ett par veckor tillbaka, frågade mig för ett par veckor sedan om jag var intresserad av att springa VasaStafetten ihop med en gäng tjejer från byn hon bor i. Hon tyckte det var perfekt för mig som inte känner några här, förutom de jag jobbar med, att lära känna lite folk. Och eftersom hon visste att jag även springer så tyckte hon det var en jättebra idé. Jag kunde inte säga emot, för lära känna nya människor är inte alltid det lättaste på ny ort, och springer gör jag ju redan.
Så nu är jag alltså med i ett lag vars namn jag faktiskt inte vet hur man ska uttala, alltså dalmål är allt bra underligt ibland, och ska springa tredje sträckan som går mellan Mångsbodarna och Risberg (10,8 km). På Vasaloppet sida står det att läsa följande om den sträckan:
Lätt utför mestadels på grusunderlag i 4,5 km till Tennäng. Därefter tuff barklöpning uppför till Risbergs fäbod, med avslutande kilometern på fin stig utför i fäbodmiljö.
Ja ja, det ska nog bli bra. Nu i 44 dagar till är det asfaltsträning som gäller men efter maran så kommer det bli terräng eftersom då hägrar Lidingöloppet (och nu också VasaStafetten).
Man skulle kunna tro att jag inte verkar tycka det blir kul eftersom min långsamhetsångest är det första jag nämner, men jag ser verkligen fram emot att springa stafetten. Precis som jag ser fram emot att åka Öppet spår och StafettVasan nästa år.
›› 46/100 #blogg100
Inte alla pass är bra pass
Vissa pass så är kroppen inte med en. Vissa pass känns allt bara skit. Du känner dig tung. Dina ben känns tunga. Du orkar inte pusha dig som du brukar. Du går med än vad du brukar. Vissa pass vill man bara glömma bort.
Idag hade jag ett sådant pass. Sju kilometer lättdistans stod på programmet och jag kände genast när jag kom ut att idag skulle det bli tungt. Försökte mota bort de tankarna men kroppen bestämde sig för att visa vem som bestämde idag, och idag var det inte mitt ”pannben”. Nå väl, jag kom runt mina kilometrar men gick nog minst en tredjedel av sträckan.
Vissa pass känns det som du flyger fram, du ler mot världen och världen ler tillbaka. Det är därför jag inte ger upp min löpträning, för man vet aldrig när de där bra passen dyker upp. De som lämnar en känsla av eufori efter sig.
›› 45/100 #blogg100