År: 2016

Mia minus 20

En av de saker som jag verkligen älskar att göra är att duscha länge! Jag börjar med lite kallare vatten och under tidens gång skruvar jag upp temperaturen och avslutar med riktigt varmt vatten. Så otroligt skönt! I duschen är även en av de platser där jag tänker som bäst, tankarna svävar fritt och är det något som tynger mig så känns det oftast bättre när jag har duschat klart.

En sak som jag däremot inte är så förtjust i just nu är min kropp. Missförstå mig rätt, jag älskar att min kropp klarar av de prövningar i form av långa lopp som jag utsätter den för. Däremot är jag inte nöjd med hur den ser ut. Låter ytligt och till viss del är det ju även det, det är tråkigt att de kläder jag vill ha inte sitter bra. Min kropp är för stor och tung, och i mitt huvud ser jag inte ut så.

Men den största anledningen till att jag vill göra något åt min vikt och kropp är främst för att den kommer att tacka mig när jag tränar och motionerar. Framför allt när jag utsätter den för utmaningar som tar lång tid och som kanske sliter extra på leder och knän när det är några för många kilon att bära på. Jag är visserligen långsam i de flesta träningsformer jag utför och jag tävlar bara mot mig själv – men även jag vill bli snabbare. Och det borde jag rimligtvis bli om jag är lättare.


Milstolpe 3 Milstolpe 2 Milstolpe 3
 

I juli i år påbörjade jag ett viktminskningsprojekt, för vilken gång i ordningen vet jag faktist inte. Det gick bra, till en början. Som det alltid har gjort med andra ord. Jag använder mig av Lifesum eftersom jag tycker att de har den bästa appen. Jag hann nå tre milstolpar (ca 6 kg) innan det rann ut i sanden… Eller nej, det rann inte ut i sanden. Jag försökte hålla jämvikt länge och lyckades faktiskt med det ett bra tag. Ja, sen kom humöret och det känslomässiga ätandet hand i hand. Och sen var det dags för USA och New York Marathon, och då fick jag ju äta….för att inte tala om efter. Hallå, jag hade ju sprungit ett marathon.

Men New York Marathon är inte min sista utmaning, inte mitt sista lopp, och jag tycker inte bättre om min tunga kropp för att jag klarat av ett marathon och en svensk klassiker. Och det kommer inte hända av sig själv, 20 kg faller inte bort bara så där. Därför är det dags att tag i det här igen. Att börja träna igen. Att laga mat och äta ordentligt. Att äta med måtta när det kommer till saker som hör till min ”comfort food” och triggar min hetsätning.

Spinning i morgon. Så. Ja. Men då kör vi.

Igen.

Alive


Jo då, jag lever! Man skulle lätt kunna tro att det inte var så med tanke på att jag inte visat något livstecken här på flera månader. Visst finns tankar på att skrota allt här och kanske börja om på nytt. Med det vill jag inte, det här är jag – med alla fel och brister och mörka tankar. Inget jag delar med mig av till de människor jag möter i min vardag, åtminstone inte allt av det och definitivt inte till alla. Om jag skrotar allt här och börjar om på nytt, blir mindre ”privat”, så gör det inget om fler läser (?!). Inte för att alla kommer hitta hit men…

Eller så sätter jag mig ner och rensar ut inlägg som jag känner är för ”privata”, alternativt låser dem. Sparar inlägg som kanske är mer inriktade mot träning?

Nå väl, mitt i natten är det och jag får fundera vidare om det här när dagen är ljus. Tills vidare får ni en favoritlåt av mina absoluta favoritartister – Sia.

 

 

Det syns inte på utsidan hur jag egentligen mår

Jo jag vet, jag ser glad ut på utsidan. Jag pratar som vanligt, det vill säga en hel del. Jag skrattar och ler emellanåt. Du tror jag att jag mår bra. Tänk så fel du har.

Jag vill inte att du ska se. Jag vill inte att du ska granska mig för minsta tecken på att jag ska börja gråta, bli ”ledsen” som du kanske säger. Jag vill vara ”normal”. Men vem är egentligen normal? Är du?

Jag brukar säga att om jag inte pratar så tror du att jag mår dåligt och det är så, så därför pratar jag på. Det du inte vet, det du inte tänker på är att det kanske är mitt försvar. Jag pratar för att du ska tro att jag mår bra. Jag verkar glad för att du inte ska se mörkret inom mig. Att jag inte vill ha din sympati kan låta konstigt, visst vill jag vet. Men ändå inte, den får mig att gråta. Jag vill inte gråta.

Det är inget ovanligt att jag mår ungefär som jag mår nu men oftast så döljer jag det bättre än vad jag gör nu. Jag vill inte visa så den ena stunden kanske jag är ”normal” medan jag bara ett tag senare inte orkar och låter fasaden falla. Det gör dig förvirrad, hur kan jag säga att jag mår dåligt när jag den andra stunden ”är precis som vanligt”.

Ja du. Så är det bara.

Du förstår inte heller att även om jag mår dåligt, så finns det stunder som ljuset faktiskt hittar sig i genom mitt mörker och jag kanske skrattar eller ler åt det du säger. Bara för att jag för stunden mår dåligt, så mår jag inte lika dåligt hela tiden. Det varierar.

(Du är i detta fall ingen speciell person, du är i detta fall ett hopkok av flera personer. Jag är så trött på att nästan behöva försvara att jag mår som jag mår eftersom jag inte alltid visar det. Man kan må dåligt även om det inte syns varje dag.)

Så hur mår jag egentligen? Just nu är det mörkt och allting, och då menar jag allting, känns meningslöst. Vardagen, jobbet, träningen, mitt kommande marathon, livet. Bäst mår jag när jag är ensam för då behöver jag inte vara den som andra tror att jag är. Den som jag egentligen vill vara. Hon den där som är jag.

Ångesten på morgonen och sedan hela förmiddagen de dagar jag jobbar är tuff, för jag vet inte om jag ska orka vara ”jag”. Inte blir det bättre av att jag sover dåligt under sådana här perioder, jag somnar inte på kvällarna och ligger vaken länge. Men jag vill jobba, av erfarenhet vet jag att ångesten bara blir värre om jag stannar hemma. Motståndet att träffa folk bara växer. Och jag trivs med mitt jobb och mina arbetskamrater. Och jag har stöd från mina chefer i det här. Det vet att jag mår dåligt men att jag vill jobba.

Så, varför söker jag inte ”hjälp”? För att den enda hjälp jag brukar få är ordination på motion, standard är ”en promenad om dagen”. Men jo, jag tränar en hel del, men jag ramlar dit ändå. Det tänker de inte på. Jag har sömntabletter som en doktor skrev ut åt mig visserligen, men de hjälper inte. Jag sover inte ändå.

Jag har många jobbiga saker i mitt förflutna, doktorer har en tendens att haka upp sig på det. Oavsett om jag söker för hosta eller mitt psykiska mående. Deras lösning är att jag ska prata, prata, prata om det. Jag har gjort det, hos flera. När jag säger att det inte hjälper lyssnar de inte. Så nej, mer prat, fler promenader säger de. Och alltså söker jag inte hjälp.

Jag vet hur jag ska ta mig ur dessa hål som jag kallar dem. Om orken finns. Jag säger till dem, det känns som jag sitter på golvet i ett mörkt rum. Jag ser ljuset som sipprar in vid dörrarna men jag orkar ändå inte resa mig, jag orkar inte närma mig en dörr trots att den är så nära.

Ta en promenad, säger de. Men om jag inte ens orkar ta mig till dörren?

Jag skulle vilja ha ett jämnare mående, jag är antingen på väg upp ur ett hål eller på väg ner till ett. Det går upp eller ner, dessa svängningar är tröttande. Och botten, den känns som den för varje gång hamnar längre och längre ner. Jag vill bli mer stabil.

Ta en promenad, säger de.

Jo du.

Race report: Tjejmilen 2016

Här kommer uppdateringarna så sporadiskt så man skulle kunna tro att jag helt slutat blogga! Visst, funderingarna har funnits på att sluta men samtidigt så vet jag att jag skulle sakna det. Nå väl, ännu en race report. Denna gång Tjejmilen.

Tjejmilen

Tjejmilen är det lopp jag tycker minst om av de lopp jag brukar springa. Anledningen till det är främst att det brukar vara så trångt på vissa avsnitt av banan, detta för att många helt enkelt inte är helt ärliga när de väljer vilken startgrupp de ska starta i. Jag vet flera som är mycket långsammare än vad jag är, och då är jag långsam, som väljer startgrupper där man ska vara betydligt snabbare på milen än vad de är. En annan anledning till att Tjejmilen inte är en favorit är att jag brukar vara förkyld eller precis ha tillfrisknat från en förkylning när loppet går. I år var det min fjärde Tjejmil och för en gång skull var jag inte förkyld!

Nå väl, till själva loppet. Jag kände mig inte alls peppad på att springa och hade helst stannat hemma men väl på startlinjen började jag åtminstone bli lite sugen. Vädret var sisådär, det var mulet och lagom temperatur. Dock så kändes det som regn var på väg och ösregn är inte en favorit (första året jag sprang Tjejmilen regnade det så mycket att mina linser nästan spolades ur ögonen och hela Gärdet var en gyttjepöl). Mitt mål för dagen var att springa min bästa Tjejmil! Mina tre tidiga resultat var alla på 1:22 och några sekunder, lite lustigt att jag prickat samma minut. I år var jag inte förkyld, jag var bättre tränad eftersom jag tränar inför ett marathon och temperaturen var inte överdrivet hög. Jag var med andra ord ganska säker på att det skulle bli en bättre tid.

Starten gick, och jag tyckte det kändes tungt. Men vad f*n! Syrran och jag kom ifrån varann i trängseln, visserligen inget ovanligt eftersom hon och jag brukar göra våra egna lopp (dock brukar de ta längre tid innan vi kommer ifrån varandra än bara några hundra meter). Efter någon kilometer kommer hon ifatt mig och vi springer tillsammans till den första vätskekontrollen där jag väljer dricka medan hon springer förbi. Här någonstans börjar det kännas helt ok att springa och jag märker att jag springer om mer tjejer än vad jag brukar….tycker också det är mer trängsel än tidigare år.

Före den andra vätskekontrollen, som kommer precis innan 5 km, så kommer jag ifatt syrran som fram till nu har legat ca 50-100 meter framför mig. Hon går och säger att hon har kramp i låret. Hon börjar springa med mig när jag kommer ifatt men dricker vid vätskekontrollen vilket inte jag gör, jag springer på.

Under andra halvan av loppet så flyter löpningen på ganska bra, jag väljer att gå kortare avsnitt (främst när det går lite uppför). Ibland är jag helt enkelt tvungen att gå eftersom jag inte kommer förbi! Jag har koll på klockan och ser att jag utan problem kommer klara mitt mål, det vill säga att springa min bästa Tjejmil. Jag ser också att det finns en liten, visserligen pytteliten, möjlighet att springa milen på under 70 minuter vilket är något jag aldrig har gjort. (Sa ju att jag är långsam.)

Men så vet jag ju att det går uppför innan man kommer fram till Gärdet och jag har inte riktigt det pannbenet som gör att jag springer hela vägen uppför backen. Jag har pannben att inte ge upp, att fortsätta, att komma i mål…men tydligen inte för att slå tider. Jag är uthållig, ingen sprinter – som jag brukar säga. Jag passar på att dricka vid den sista vätskekontrollen eftersom jag ändå går.

När det börjar bli flackare igen så börjar jag springa igen och jag försöker trycka på lite mer för att få så bra tid som möjligt. Det är trångt när man kommer upp till Gärdet och när jag springer in på upploppet men jag försöker ändå trycka på lite extra i steget. Det var så skönt att komma i mål, jag är inte van att springa på så där förutom när jag kör intervallpass. Och jag tycker inte om intervallpass!

Klockan stannar på 1:10:59 – min snabbaste Tjejmil och min snabbaste mil någonsin! Jo, jag är nöjd! Det bästa är dock att jag för första gången sedan jag och min syster började springa lopp tillsammans är snabbare än vad hon var! (Även om hon hela tiden ska dra upp att hon fick kramp, trots detta gjorde hon faktiskt sin bästa Tjejmil också!)

Jag hade min GoPro Session med mig och filmade lite innan, under och efter loppet. (Jag tycker det är kul att redigera ihop små filmer men är definitivt ingen expert på det. Jag jobbar på att bli bättre och nu håller jag dessutom på forskar lite i vilket redigeringsprogram som jag tycker bäst om. Planen är att det ska bli bättre filmer i framtiden, för det är kul att ha lite filmade minnen från de olika loppen också.)

Race report: Vasastafetten 2016

Ligger hjälplöst efter när det kommer till lopprapporter så det är kanske dags att börja beta av dem. Börjar bakifrån, det vill säga med de senaste loppet i skaran och sparar Öppet spår till sist. Så först ut blir Vasastafetten som gick av stapeln i helgen som var.

För andra året i rad tog jag mig an en av sträckorna i Vasastafetten (skrev aldrig någon lopprapport förra året dock), och även i år sprang jag med ett damlag från ”grannbyn”. Som den ensamvarg jag är när det kommer till träning kan jag ändå tycka denna form av lopp är kul. En sak som jag tycker är lite jobbig dock är att gå och vänta på att det ska bli min tur att springa, att man måste vara beroende av andra. I år kände jag av det mer än vad jag gjorde förra året eftersom jag sprang en senare sträcka. (Förra året sprang jag den tredje sträckan, i år den nionde och näst sista sträckan.)

vasastafetten2016

Vasastafetten startar klockan 9 på morgonen vid Vasaloppstarten i Berga by, tio deltagare delar sedan på de nio milen ner mot Mora. Sträckorna varierar i längd från 4,7 km till 14,3 km, min sträcka mellan Läde och Eldris är 5,5 km lång. Alldeles lagom med andra ord! Min sträcka beskrivas så här: ”Slät fin skogsväg i flack terräng, med några svaga motlut bland annat när Krångåsens fäbod passeras. Sista 3,6 km på grusväg.”

Jag hatar att vara sent ute, jag verkligen hatar det! Jag vill vara i tid och är hellre för tidigt på plats än precis i tid eller ännu värre – för sen. När det kommer till Vasastafetten så är logistiken till (och från) växlingplatserna något som laget själv får stå för (förutom de två första som måste åka buss). Jag åkte till min startplats med tjejen som hade sträckan innan mig och eftersom hon också är precis som jag när det kommer till att vara i tid så var jag på plats cirka 70 minuter innan det var dags att starta. Men vet du, det gjorde inget, jag satt hellre där än gick och vankade hemma. Jag satt och tittade på andra lag som växlade och de tappra som sprang Ultravasan 45 och 90.

Enligt lagets ”plan” skulle jag starta mellan 16:28 och 17:30, den tidiga tiden var vår ”bästa scenario”-tid. Jag startade 16:30 så alla i laget sprang verkligen bra! Hur som helst, till min sträcka, mitt lopp, hur var det?

nionde

Under tiden jag suttit och väntat i Läde så hade vädret varit lite från och till. Ena sekunden vräkte regnet ner och andra sekunden sken solen, några minuter innan det var dags för vår växling så regnade det och det verkade inte vilja avta. Så vi växlade i regn men efter bara några minuter blev vädret bättre och istället blev det för varmt. Aldrig nöjd. Första kilometern var det utförslöpa och jag sprang nog på lite för fort för när det började gå uppför så blev det genast mycket jobbigare än vad det borde ha varit. Det är ingen direkt uppförsbacke precis, bara svagt motlut. Precis när jag började fundera på om jag nog inte skulle gå lite så tittade jag upp och såg tre av mina lagkamrater ute i skogen. Nu kunde jag ju inte gå! Det var verkligen kul att se dem där ute i skogen och det är helt klart något jag inte är bortskämd med, att någon peppar och hejjar på mig när jag springer lopp.

Resten av sträckan kändes bra, gick vid några tillfällen men försökte springa på så mycket som jag bara orkade. Tänkte hela tiden att det bara var fem kilometer (och lite till) och att det inte gör något om jag tog i lite mer eftersom det ändå inte var så långt jag skulle springa. Och helt plötsligt var det bara sista svängen ner till kontrollen i Eldris. Sprang fram mot växlingen och lämnade över chippet och peppade vår tjej som sprang sista sträckan. Jaha ja, så var mitt gjort. Jag sprang min sträcka på 38: 32 vilket jag är nöjd med. Mitt mål var mellan 35-40 minuter och jag visste att 35 minuter skulle bli svårt eftersom det är där jag ligger på en en femma på asfalt.

lagetTillbaka i Mora möttes laget upp vid upploppet och väntade in vår tjej och sen sprang vi tillsammans sista biten in i mål!

Och sen på kvällen blev det fest…

%d bloggare gillar detta: