Jag hittade aldrig mitt borttappade pulsband så jag beställde ett nytt. Idag var första gången jag använde det eftersom det inte blev någon spinning förra veckan på grund av vinterkräksjuka. Men idag kom jag iväg och jag måste säga att det skötte sig bra, det tappade inte kontakten en enda gång. Tittar man på dagens kurva så skiljer den sig en hel del sedan förra gången jag var på spinning. 🙂
Jag tjatar rätt ofta om att jag tycker om spinning, så jag behöver kanske inte göra det igen. Lustigt är dock att jag kan vara hur opepp innan passet och helst vilja stanna hemma. Men efter passet är jag ofta helt euforisk, det är verkligen en träningsform jag tycker om. Idag när jag kom hem så fuldansade jag i en kvart till en av låtarna som spelas på passet. Nu fuldansar jag visserligen rätt ofta är hemma men ändå. Jag behövde verkligen dagens pass!
Vilken låten var? Jo, denna. Man, alltså jag, kan ju inte låta bli att fuldansa till den. Jag blir så glad!
Det är den här tiden på året igen. Ni vet, julen. Tiden då alla ska vara glada och förväntansfulla, fast de egentligen är stressade och gud vet vad. Sen kommer julafton och då är det som värst.
Den tiden på året då alla radiokanaler bara spelar julmusik, är de galna!? ”Från och med nu (typ innan första advent) och fram till nyår spelar vi BARA (?) julmusik!” Hur tänker de?! Jag undrar på riktigt om de som bestämmer över dessa radiokanaler är galna, för hur kan de tror att vi bara vill lyssna på julmusik. Visst släng in en låt då och då, men bara? Nej tack!
Jag har aldrig tyckt om julen, inte ens som barn.
Jag har aldrig tyckt om julen, inte ens som barn. Min familj var ju som den var och de enda minnen jag har av mina tidiga jular är de jag har genom de enstaka fotografier som finns. Har jag förträngt dem? Jag måste ju nästan ha gjort det eftersom jag knappt kommer ihåg dem. Sen skilde sig mina föräldrar och inte blev de bättre efter det. Sen träffade min far min styvmor och jag fick styvsyskon, och det blev definitivt inte bättre av det. Inte för att jag inte tyckte om min utökade familj, för det gjorde/gör jag. Men med dem blev det en så tydlig gräns på julafton, mina styvsyskon var hos oss på förmiddagen och sen klockan ett var de hos sin far. Varje år. Och ja, resten av julafton för min del blev som vilken ledig dag som helst…
Som vuxen har jag heller aldrig haft några egna traditioner, jag har alltid följt med på andras. Visst, kanske kan man se att jag firar jul med min systers familj som en tradition men även jularna med min syster är något som har förändrats med åren. Och inte ens de heliga jultacosen har fått förbli orörda. (Ja, jag äter tacos på julafton, so what?! Jag tycker inte om julmat. Punkt.)
Sen har vi förstås barnlösheten. ”Julen är barnens högtid!” Jag behöver inte säga mer om det…
Om det nu är så här jag känner inför julen, hur kommer det sig då att de tre senaste filmerna jag sett har varit julfilmer? Är det en längtan efter en ”riktig” jul som gör det, vad nu en riktig jul är. Längtan efter något som jag inte har och aldrig har haft?
Idag har jag sett två julfilmer, detta har varit möjligt eftersom jag natten till måndags blev magsjuk (var kom det ifrån?) och därför har varit hemma sedan dess. Dagens första film, trailern ser du ovan, var The Spirit of Christmas. Som de flesta julfilmer är så var den rätt fånig, men på ett ganska charmigt sätt. Filmen blev helt klart mer sevärd eftersom spöket spelades av den å så läckra Thomas Beaudoin (varför sprang jag inte på honom i New York, det är frågan). Filmen var av den typen då man suckar och undrar varför sådant inte händer i verkligheten. Ja ja, okej. Jag vet att man inte träffar snygga spöken i verkligheten, det var inte det jag menade. Varför upplever man inte den känslan? Och då gärna tillsammans med någon som ser ut som Thomas (jag menar, titta!). Filmen finns för övrigt på Netflix för den som vill se.
Dagens andra julfilm finns även den på Netflix, Angel of Christmas. Den var om möjligt ännu mer fånig, men med tanke på att det är just en julfilm är det ok. Även den lämnade den där känslan efter sig, eller känsla är fel ord men ni fattar – varför händer inte sådant i verkligheten-känslan. Filmen utspelade sig för övrigt i New York och trots att det bara är en månad sedan jag åkte hem därifrån så längtar jag tillbaka. Jag vill se New York i julskrud. (Vilket låter mer än löjligt med tanke på att jag inte tycker om julen!)
Ok, jag vet inte ännu vad jag vill göra med denna blogg och om jag ens vill fortsätta (vilket jag nog vill). Visst har tanken funnits att göra den till en ren träningsblogg men då frångår jag det som jag tycker mest om med bloggandet – det personliga. Möjligheten att skriva av mig, ranta, kalla det vad du vill. Det är också den sortens bloggar som jag alltid har tyckt om att läsa, även om de börjar bli färre och färre där ute. Så, jag fortsätter som jag alltid har gjort, jag skriver på men fortsätter att rikta in det mer på träning (vilket jag gjort nu i några år). Dessutom har aldrig tanken funnits att göra detta till en ”stor” blogg så…
Vid denna tidpunkt för fyra veckor sedan sprang jag ett marathon, jag hade varit igång i två och en halv timme ungefär. Idag sitter jag hemma i soffan i onepiece. Kontrasten. Sedan dess har jag knappt tränat. Idag har jag inte kommit utanför dörren, det var jag åtminstone igår. Igår blev det en promenad efter att Vinterstudion hade slutat. Jag önskar jag hade haft träningskläder och löparskor för jag kände när jag var på en av de mer tråkiga vägarna ett sug efter att springa. Och ja, det var inte igår den känslan infann sig. Trots den eufori och glädje jag kände när jag sprang i New York så har jag inte haft någon lust att springa efter det. Delvis för att jag blev förkyld efter loppet och jag alltid tycker det är jobbigt att komma igång efter en förkylning. Men också för att den upplevelse loppet i New York var, det kommer jag aldrig få uppleva igen.
Så varför gick jag inte bara hem och bytte kläder? Lathet, till stor del. Det var några minusgrader och jag skulle ha behövt rota fram kläder, och vid det laget tror jag lusten hade hunnit försvinna. Vägsnutten på fotografiet ovan visar visserligen en halkfri väg men de flesta andra vägar är belagda med ett islager och mina dubbskor har gått och blivit dåliga. Visst, jag kunde ha tagit dem ändå men nej. Och idag, varför kom jag inte ut idag? Jag har en bortförklaring för idag också. Det snöade igår kväll/natt – nu går det inte att se var isen är.
Nå väl, jag kom i alla fall iväg på spinning i måndags. Det MRL-pass jag bokat in på tisdagen blev dock inte av, det blev inställt och utbytt mot ett pass jag inte ville gå på. Det blev en promenad efter jobbet istället och så bokade jag in ett spinningpass till torsdagen. Det spinningpasset hade jag verkligen behövt men jag blev fast på en operation och var tvungen (och ville dessutom stanna) att jobba över. Så blir det ibland. Operationen var tröttande på det mentala planet, vissa är så, så jag gick hem med jobbväskan och tog sen en liten kvällspromenad. Det var ju bra, och ännu bättre hade det varit om jag inte hade gått förbi MAX och köpt en Lyxmilkshake. Ja, så blir det också ibland. Min hjärna och därför också jag mådde åtminstone bättre efter den friska luften. Och milkshaken bidrog nog också.
Kan ju meddela att kosthållningen inte alls har fungerat denna vecka, inte alls, för att helt spåra ur nu i helgen. Nå väl, i morgon är en annan dag.
