Månad: september 2016

Det syns inte på utsidan hur jag egentligen mår

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Jo jag vet, jag ser glad ut på utsidan. Jag pratar som vanligt, det vill säga en hel del. Jag skrattar och ler emellanåt. Du tror jag att jag mår bra. Tänk så fel du har.

Jag vill inte att du ska se. Jag vill inte att du ska granska mig för minsta tecken på att jag ska börja gråta, bli ”ledsen” som du kanske säger. Jag vill vara ”normal”. Men vem är egentligen normal? Är du?

Jag brukar säga att om jag inte pratar så tror du att jag mår dåligt och det är så, så därför pratar jag på. Det du inte vet, det du inte tänker på är att det kanske är mitt försvar. Jag pratar för att du ska tro att jag mår bra. Jag verkar glad för att du inte ska se mörkret inom mig. Att jag inte vill ha din sympati kan låta konstigt, visst vill jag vet. Men ändå inte, den får mig att gråta. Jag vill inte gråta.

Det är inget ovanligt att jag mår ungefär som jag mår nu men oftast så döljer jag det bättre än vad jag gör nu. Jag vill inte visa så den ena stunden kanske jag är ”normal” medan jag bara ett tag senare inte orkar och låter fasaden falla. Det gör dig förvirrad, hur kan jag säga att jag mår dåligt när jag den andra stunden ”är precis som vanligt”.

Ja du. Så är det bara.

Du förstår inte heller att även om jag mår dåligt, så finns det stunder som ljuset faktiskt hittar sig i genom mitt mörker och jag kanske skrattar eller ler åt det du säger. Bara för att jag för stunden mår dåligt, så mår jag inte lika dåligt hela tiden. Det varierar.

(Du är i detta fall ingen speciell person, du är i detta fall ett hopkok av flera personer. Jag är så trött på att nästan behöva försvara att jag mår som jag mår eftersom jag inte alltid visar det. Man kan må dåligt även om det inte syns varje dag.)

Så hur mår jag egentligen? Just nu är det mörkt och allting, och då menar jag allting, känns meningslöst. Vardagen, jobbet, träningen, mitt kommande marathon, livet. Bäst mår jag när jag är ensam för då behöver jag inte vara den som andra tror att jag är. Den som jag egentligen vill vara. Hon den där som är jag.

Ångesten på morgonen och sedan hela förmiddagen de dagar jag jobbar är tuff, för jag vet inte om jag ska orka vara ”jag”. Inte blir det bättre av att jag sover dåligt under sådana här perioder, jag somnar inte på kvällarna och ligger vaken länge. Men jag vill jobba, av erfarenhet vet jag att ångesten bara blir värre om jag stannar hemma. Motståndet att träffa folk bara växer. Och jag trivs med mitt jobb och mina arbetskamrater. Och jag har stöd från mina chefer i det här. Det vet att jag mår dåligt men att jag vill jobba.

Så, varför söker jag inte ”hjälp”? För att den enda hjälp jag brukar få är ordination på motion, standard är ”en promenad om dagen”. Men jo, jag tränar en hel del, men jag ramlar dit ändå. Det tänker de inte på. Jag har sömntabletter som en doktor skrev ut åt mig visserligen, men de hjälper inte. Jag sover inte ändå.

Jag har många jobbiga saker i mitt förflutna, doktorer har en tendens att haka upp sig på det. Oavsett om jag söker för hosta eller mitt psykiska mående. Deras lösning är att jag ska prata, prata, prata om det. Jag har gjort det, hos flera. När jag säger att det inte hjälper lyssnar de inte. Så nej, mer prat, fler promenader säger de. Och alltså söker jag inte hjälp.

Jag vet hur jag ska ta mig ur dessa hål som jag kallar dem. Om orken finns. Jag säger till dem, det känns som jag sitter på golvet i ett mörkt rum. Jag ser ljuset som sipprar in vid dörrarna men jag orkar ändå inte resa mig, jag orkar inte närma mig en dörr trots att den är så nära.

Ta en promenad, säger de. Men om jag inte ens orkar ta mig till dörren?

Jag skulle vilja ha ett jämnare mående, jag är antingen på väg upp ur ett hål eller på väg ner till ett. Det går upp eller ner, dessa svängningar är tröttande. Och botten, den känns som den för varje gång hamnar längre och längre ner. Jag vill bli mer stabil.

Ta en promenad, säger de.

Jo du.

Race report: Tjejmilen 2016

by  on  in Race report • 0 Comments

Här kommer uppdateringarna så sporadiskt så man skulle kunna tro att jag helt slutat blogga! Visst, funderingarna har funnits på att sluta men samtidigt så vet jag att jag skulle sakna det. Nå väl, ännu en race report. Denna gång Tjejmilen.

Tjejmilen

Tjejmilen är det lopp jag tycker minst om av de lopp jag brukar springa. Anledningen till det är främst att det brukar vara så trångt på vissa avsnitt av banan, detta för att många helt enkelt inte är helt ärliga när de väljer vilken startgrupp de ska starta i. Jag vet flera som är mycket långsammare än vad jag är, och då är jag långsam, som väljer startgrupper där man ska vara betydligt snabbare på milen än vad de är. En annan anledning till att Tjejmilen inte är en favorit är att jag brukar vara förkyld eller precis ha tillfrisknat från en förkylning när loppet går. I år var det min fjärde Tjejmil och för en gång skull var jag inte förkyld!

Nå väl, till själva loppet. Jag kände mig inte alls peppad på att springa och hade helst stannat hemma men väl på startlinjen började jag åtminstone bli lite sugen. Vädret var sisådär, det var mulet och lagom temperatur. Dock så kändes det som regn var på väg och ösregn är inte en favorit (första året jag sprang Tjejmilen regnade det så mycket att mina linser nästan spolades ur ögonen och hela Gärdet var en gyttjepöl). Mitt mål för dagen var att springa min bästa Tjejmil! Mina tre tidiga resultat var alla på 1:22 och några sekunder, lite lustigt att jag prickat samma minut. I år var jag inte förkyld, jag var bättre tränad eftersom jag tränar inför ett marathon och temperaturen var inte överdrivet hög. Jag var med andra ord ganska säker på att det skulle bli en bättre tid.

Starten gick, och jag tyckte det kändes tungt. Men vad f*n! Syrran och jag kom ifrån varann i trängseln, visserligen inget ovanligt eftersom hon och jag brukar göra våra egna lopp (dock brukar de ta längre tid innan vi kommer ifrån varandra än bara några hundra meter). Efter någon kilometer kommer hon ifatt mig och vi springer tillsammans till den första vätskekontrollen där jag väljer dricka medan hon springer förbi. Här någonstans börjar det kännas helt ok att springa och jag märker att jag springer om mer tjejer än vad jag brukar….tycker också det är mer trängsel än tidigare år.

Före den andra vätskekontrollen, som kommer precis innan 5 km, så kommer jag ifatt syrran som fram till nu har legat ca 50-100 meter framför mig. Hon går och säger att hon har kramp i låret. Hon börjar springa med mig när jag kommer ifatt men dricker vid vätskekontrollen vilket inte jag gör, jag springer på.

Under andra halvan av loppet så flyter löpningen på ganska bra, jag väljer att gå kortare avsnitt (främst när det går lite uppför). Ibland är jag helt enkelt tvungen att gå eftersom jag inte kommer förbi! Jag har koll på klockan och ser att jag utan problem kommer klara mitt mål, det vill säga att springa min bästa Tjejmil. Jag ser också att det finns en liten, visserligen pytteliten, möjlighet att springa milen på under 70 minuter vilket är något jag aldrig har gjort. (Sa ju att jag är långsam.)

Men så vet jag ju att det går uppför innan man kommer fram till Gärdet och jag har inte riktigt det pannbenet som gör att jag springer hela vägen uppför backen. Jag har pannben att inte ge upp, att fortsätta, att komma i mål…men tydligen inte för att slå tider. Jag är uthållig, ingen sprinter – som jag brukar säga. Jag passar på att dricka vid den sista vätskekontrollen eftersom jag ändå går.

När det börjar bli flackare igen så börjar jag springa igen och jag försöker trycka på lite mer för att få så bra tid som möjligt. Det är trångt när man kommer upp till Gärdet och när jag springer in på upploppet men jag försöker ändå trycka på lite extra i steget. Det var så skönt att komma i mål, jag är inte van att springa på så där förutom när jag kör intervallpass. Och jag tycker inte om intervallpass!

Klockan stannar på 1:10:59 – min snabbaste Tjejmil och min snabbaste mil någonsin! Jo, jag är nöjd! Det bästa är dock att jag för första gången sedan jag och min syster började springa lopp tillsammans är snabbare än vad hon var! (Även om hon hela tiden ska dra upp att hon fick kramp, trots detta gjorde hon faktiskt sin bästa Tjejmil också!)

Jag hade min GoPro Session med mig och filmade lite innan, under och efter loppet. (Jag tycker det är kul att redigera ihop små filmer men är definitivt ingen expert på det. Jag jobbar på att bli bättre och nu håller jag dessutom på forskar lite i vilket redigeringsprogram som jag tycker bäst om. Planen är att det ska bli bättre filmer i framtiden, för det är kul att ha lite filmade minnen från de olika loppen också.)

%d bloggare gillar detta: