Idag var en sådan där dag då hela kroppen bara skriker åt mig. Jag kan inte, jag vill inte, det går inte. De där dagarna kommer ibland, oftast när det varit för mycket. Jag har liksom ingen reserv. Jag tar slut. Ångesten kryper i kroppen och allt jag vill är att lägga mig i fosterställning och dra täcket över mig, eller bara sitta och stirra rakt framför mig helt apatiskt. Idag var det nära att jag ringde och sa att jag inte kunde jobba.
Men nu vet jag ju att jag inte blir bättre av det. Det skjuter bara på problemet och det blir värre dagen efter och ångesten skriker högre. Så istället för att låta ångesten vinna så masade jag mig iväg till jobbet och sa som det var, att idag var det ingen bra dag. Fokuserade om tankarna, så gott det gick, till: Jag kan. Jag vill. Det går. Jag ska. Tiggde kramar av mina närmaste jobbarkompisar.
Har jag tur brukar känslan lätta vid lunchtid och idag var en sådan dag. Då pratar jag istället i etthundratjugo (något som vissa skulle påstå att jag gör hela tiden) och får en rastlös energi i kroppen….för att sen övergå till trötthet. Och som jag längtade efter kvällens spinningpass! Det var så skönt att i en timme köra slut på sig själv, bli av med den rastlösa och även frustrerade energi jag har inom mig.
Så känslan igår, att det varit för mycket, den stämde. Jag hade dock behövt flera dagar utan aktiviteter för att få den återhämtning jag behöver. Tur att jag snart är långledig.
›› 77/100 #blogg100
