Jag och gå upp tidigt hör inte ihop så när klockan ringde 4:45 så var jag inte direkt pigg. Jag hade förberett allt kvällen innan, väskan var packad och kläder framlagda, så jag behövde inte lägga ner så mycket tankeverksamhet för att bli klar. Och tur var det för jag hade sovit dåligt och gick nästan i sömnen. Cyklarna satt redan i cykelstället och självklart skulle våra två Pärlor förevigas.
Bilresan gick bra men vi hade lite krångel med GPS:en i bilen som la av efter vi hade stannat vid en mack för toabesök, så Waze fick ta över. Vi kom fram till Motala men hittade inte den parkering vi hade tänkt oss, så vi ställde oss vid en skola där fler andra hade ställt sig. Cyklade ner till hamnen och hämtade våra nummerlappar och ställde oss sen i toalettkö. Och sen blev det väntan tills det var dags för vår startgrupp, vi var inte ensamma om att vänta…
På vägen till Motala hade det regnat av och till, medan vi väntade på att starta så föll enstaka regndroppar och så blåste en hel del. Starten gick och vi höll ganska bra fart men saktade ner eftersom syrran blev trött i benen, hon sprang ju Stockholm marathon förra helgen. Vi höll ihop till första depån där vi stannade och åt bullar, banan och drack sportdryck. Efter depån kommer Omberg och det går uppför, uppför och uppför, innan det kommer en lång nedförslöpa. Vi gick lite uppför men cyklade det mesta. Här är det lite trångt så vi kom ifrån varandra, syrran självklart först men hon väntade in mig i depå nummer två.
Tyckte det kändes bra att cykla men visst kände jag av att jag cyklat alldeles för lite innan loppet, hade ju bara varit ute på två rundor. Ungefär halvvägs av loppet så fick jag kramp i ett lår när jag vid ett tillfälle stod upp och trampade. Var tvungen att hoppa av cykeln för att gå för att få bort krampen, det var inte skönt. Kunde cykla vidare när krampen gav med sig. Och vid den andra depån tvingade syrran mig därför att äta saltgurka. Är det något jag verkligen inte tycker om så är det saltgurka, får kväljningar av att bara tänka på det! Usch och fy, men jag fick ner en liten bit.
Vi cyklade tillsammans ett kort tag efter depå nummer två men sen stack syrran före, åter igen – hon sprang ett marathon förra lördagen! Även denna gång väntade hon in mig vid nästa depå, den sista, men hon behövde inte vänta så länge…tror jag. Hade lite kramp i låren, ja båda denna gång, precis när jag kom till depån men inte så jobbigt som det sedan blev under den sista biten in mot mål.
Från förra året minns jag de två sista milen som tunga, det var då motvinden kom efter att det varit vindstilla hela loppet. I år var det också motvind! Efter några kilometer ville inte låren samarbeta längre, de krampade så fort jag la i mer lite kraft i trampandet…vilket man så klart gör när det blir lite tyngre. Tänkte växla ner på den lilla klingan för att komma åt de lägsta växlarna men då var min vänster hand bortdomnad och jag fick den inte alls att göra som jag ville. Jag fick hoppa av och gå flera gånger, något som inte är så lätt när båda låren krampar. Visste inte om benet jag satte ner i marken skulle bära och även att få över det andra benet över cykeln var en utmaning. Det. Var. Hemskt.
Så nu gick det långsamt framåt. Blev så glad när det var nedförsbackar, kommer några långa när man kommer in (innan?) i Motala. Rullade långt och snabbt, tack och lov för bra cykel! Sista två kilometrarna var låren hemska, krampen kom och gick hela tiden, jag försökte trampa i genom den. Nu var det så klart hemsk motvind och jag ville bara gråta. Försökte mota bort tankarna och tog i lite så jag kom ifatt en tjej som jag cyklat om flera gånger. Hon hade sen cyklat om mig flera gånger när jag gick. Vi pratade och det var bara det som fick mig från att inte börja storgråta. Väl i mål så var jag nära att börja gråta igen så syrran frågade hur det var, ”mina lår gör ont” var allt jag fick fram. Jag ler på kortet hon tog, fake it ’til you make it för det var ren och skär plåga att gå just då.
Vädret under loppet varierade: motvind, medvind, sidvind, regnskurar, duggregn, strålande sol och sommarvärme. Hade gärna sluppit regnet och vinden men på det stora hela var de yttre omständigheterna helt ok.
Och kroppen. Jag har aldrig fått kramp när jag cyklat förut och jag hoppas slippa det i framtiden! Jag har heller aldrig varit med om att handen domnat bort, det tog lång tid innan den ville göra som jag ville igen. Det var svårt att få i mig maten efter loppet, kunde inte skära min kycklingfilé – ett under att jag fick i mig någon mat alls. Knyta skor var också en utmaning. Jag hade verkligen cyklat för lite innan loppet och är det något det här loppet har visat mig är det att nu blir det stenhård inriktning på cykling inför nästa sommar. Jo, jag ska åka skidor också, men cyklingen måste vara en del under hela året. För nästa sommar SKA jag cykla Vätternrundan, så är det bara, och jag SKA komma i mål. Lite revansch vill jag ha i sommar så det blir Tjejgirot tillsammans med syrran senare i sommar.
Mitt mål var ju att förbättra tiden från förra sommaren, så blev det inte på grund av de två sista milen. Till den första kontrollen kom jag på exakt samma tid som förra året, vid den andra var jag en minut före. Och i mål var jag 11 minuter efter. Eftersom syrran, som hade samma tid som mig vid de två första kontroller, slog min tid från förra året med 13 minuter så vet jag att jag hade klarat det om inte låren bråkat så mycket den sista biten.
Ja ja, men jag kom i mål och det fanns aldrig på kartan att jag skulle bryta. Visst, tankarna fanns där till och från men med så lite kvar av loppet så skulle jag helt enkelt i mål! Envis, pannben, kalla det vad du vill men nu är del två av min bonustjejklassiker avklarad.
Och med detta inlägg har jag även ”gått i mål” i #blogg100 för tredje gången! Nu får vi hoppas att jag inte hamnar i en bloggsvacka som jag har gjort efter de två andra omgångarna.
›› 100/100 #blogg100
