När jag var liten var jag en reservkompis, en person som bara dög när den ordinarie bästa kompisen var sjuk eller bortrest. Vi var sju tjejer i klassen från lekis till femte klass. Två plus två plus två, och så jag ensam. Det var så tydligt. Detta förföljer mig än idag, väcker jobbiga känslor när jag blir utesluten från saker, jag blir ledsen. Ibland blir man utesluten av misstag, det hände idag. En arbetskamrat slutade för några månader sedan men vi kom inte ut och firade av en henne förrän idag, men att det var idag hörde jag vid tretiden men de andra hade fått mail för några veckor sedan. Men jag hade blivit bortglömd, och jobbade idag kväll så jag kunde ju inte följa med. Det hade mailats till dem som hade bidragit till present, vilket jag hade gjort.
Och tårarna kom. För en sådan liten sak. Och jag kände mig lika värdelös som jag gjorde när jag var liten.
Men nu kom jag iväg och träffade henne och de andra en kortis efter jag jobbat klart, blev övertalad att göra det av hon som hade missat att maila mig. Den personen och jag har haft våra duster tidigare och att hon då övertalar mig att komma, ja, det kändes ju rätt så bra.
›› 77/100 #blogg100
