Jag gjorde det! Första loppet i mitt mål för året, det vill säga Tjejklassikern, är avklarat. Måste säga att hela loppet känns overkligt så här en vecka senare, det har känts overkligt varje dag som passerat denna vecka. Men låt mig säga så här, det kändes verkligt de där (många) timmarna som jag befann mig mellan Oxberg och Mora.
Jag startade i den sista startgruppen så min start gick 12:45 och alltså behövde vi, jag och Maria, inte stressa på morgonen. Klockan ringde vid 8-tiden och jag kan inte påstå att jag sov många timmar den där natten. På med kläderna, sen gröt till frukost och efter det frisyrfix – det blev flätor under mössan. I bilen och sen iväg till Tjejvasanstarten! Så nervös jag var och vilken ångest jag hade, vad var det egentligen jag hade gett mig in på? Hur skulle det vara? Skulle det finnas några spår med tanke på det varma vädret? Skulle jag orka?
Framme vid starten i Oxberg hämtade jag ut mina skidor som jag lämnat in för vallning kvällen innan. Maria och jag knatade sen låååångt bort från startlinjen där (tror jag) det snart var dags för startgrupp 14 att få ge sig fram mot startlinjen. Var på toa några gånger och skuttade omkring nervöst (vilket filmades av Maria) något som kanske kan kallas för uppvärmning….sen var det dax att ge sig in i startfållan. Hamnade långt bak och så fort jag ställde mig på skidorna så kände jag att fästet inte var det bästa, det skulle med andra ord bli långa 30 kilometer – skulle jag bli sist?! Efter några minuter släpptes vi fram mot startlinjen och några minuter efter det gick startskottet och vi gav oss iväg.
Backarna upp mot Oxberg var tunga, min kondition är och har aldrig varit bra när det kommer till backar. Men upp kom jag fast jag ramlade en gång, mitt enda fall och jag är glad att det kom på vägen uppför en backe och inte nedför. Och hur var det med fästet? Inte bra, men jag hade ändå bättre än många andra. Det var många som stannade efter en kilometer och vallade om, och det var även många på andra ställen längs banan och vid Hökberg som vallade om. Jag gjorde det inte och när det började bli kallare på eftermiddagen så blev fästet även lite bättre. Men det blev mycket stakning och de gånger då man kunde diagonala så var jag så trött så det blev mest stappling på skidor. Både Hökberg och Eldris passerades, vid sistnämnda blev det både buljong och Vasaloppbulle (om än några tuggor för något degigare var det länge sedan jag smakade). Och nio kilometer – Vasaloppsmålet! Medalj runt halsen. Underbart!
Blandade tankar under loppet: F*n uppförsbacke! Hjälp nerförsbackar! Det här är inte kul! Varför gör jag detta? Varför gör jag sådana här dumheter!? Har jag inte åkt en kilometer snart? Ja, bara ** kilometer kvar! Uppför, igen?! Ja ja, ju långsammare det går igår, destu lättare blir det att slå min tid nästa år. Jag orkar inte. Pepsi Max, kanelgifflar, medalj om halsen. Jaaaaa, jag är i mål! Jag gjorde det.
Så här skrev jag om mitt lopp på Funbeat:
Tjejvasan 2014 – Min första Tjejvasa. När jag kom i mål sa jag till Maria, min ”allt i allo (förutom vallare)” att Tjurruset kunde slänga sig i väggen, detta var mycket jobbigare. Jobbigt redan i de första uppförsbackar där jag hade mitt första och enda fall. Är mycket nöjd att jag vågade åka i alla nerförsbackar och inte tog av mig skidorna som många andra gjorde. Lyckades hålla mig på benen men mot slutet var benen stela och spåren helt borta så det blev att ploga sig ner och hoppas att det skulle gå bra, Sista milen jobbigast, främst sista 7 km som gick på ren vilja. Mitt mantra som snurrade i huvudet var: Pepsi Max, kanelgifflar, medalj runt halsen. Visste att Maria väntade med det i målet. Skidorna var sisådär, lite bakhalt i stort sett hela vägen men bättre mot slutet. Tekniken urusel på grund av detta, mer gång på skidor än diagonalåkning så det blev mycket stakning. Vallade inte om, vilket många gjorde redan efter 1 km. 7760 startade tyckte jag de sa i en filmsnutt på Vasaloppets hemsida, 6866 i mål, min placering 6687 – jag kom inte sist. Det bästa: Eldris med buljong och vatten och trevliga funktionärer, trevlig stämning i spåret och så klart målgången! Efter loppet trött i hela kroppen, inklusive käkarna så jag måste åkt och spänt mig, det var till och med jobbigt att tugga mina efterlängtade kanelgifflar. Dagen efter förvåningsvärt pigg i kroppen och ingen träningsvärk. Den enda skavanken var ett (lite) svullet vänsterknä men det är kanske inte så konstigt med tanke på att det krånglat sedan jag var liten. Sluttanke: känns overkligt att jag faktiskt gjort det, helt galet. Satsar på bättre tid nästa år!
Det tog 5 timmar 13 minuter och 55 sekunder, nästa år ska jag slå den tiden.
›› 1/100 #blogg100