År: 2013

Suttit på baken hela dagen

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Idag har jag varit på introduktionsdag för nyanställda på sjukhuset. Vad detta betyder är att jag suttit och lyssnat på olika människor från 8:30-16:00, vissa saker var givande och andra inte. Tyvärr resulterade dagen i att jag fick huvudvärk som inte har gått över trots mängder av vätska och alvedon, önskar jag hade diklofenak hemma. Som vanligt hade jag inga värktabletter med mig, måste lära mig att ha några i väskan.

Det här med att sitta och lyssna hela dagen är något jag inte är van med längre, det är jobbigt. Bara att sitta hela dagen är jobbigt och jag är glad att jag inte har ett stillasittande jobb. Men jag har tränat! I morse gjorde jag #enfemma och nu ikväll var jag ute och sprang. Det tog emot att ge sig ut men ut kom jag. Nöjd med det men inte nöjd med matintaget idag. Jag känner ett sug efter onyttigheter, speciellt smågodis. Sugen på att ta ett varmt bad, läsa en bra bok och ha en skål med smågodis och ett stort glas med Pepsi Max på en pall bredvid. Men jag har inte låtit suget vinna, alltid något. Huvudvärken och suget efter onyttigheter har gjort att humöret inte precis är på topp. Okej, godissuget kan visserligen vara ett resultat av humöret eftersom jag alltid varit en känsloätare.

Idag fick jag ett minnesalbum från begravningsbyrån. Om pappas begravning, bilder på kistan och blommorna, texterna från korten…blev så klart en del tårar, speciellt när jag blev påmind att hon dog alldeles för ung. Pappas fastrar hade skickat blommor, hans fastrar! Alla på pappas sida av släkten har blivit gamla, men inte pappa som dog sex veckor innan han skulle ha fyllt 70. Det är så orättvist…

Nr 22 av #blogg 100.

Uppäten semla och en riktigt usel jobbkväll

by  on  in om vardagen • 0 Comments

20130212-225313.jpg Jag unnade mig en semla idag, det hade jag planerat sedan länge. Eller nej, inte unnande, jag tycker inte om det ordet. Jag valde att äta en semla idag och att inte ha några skuldkänslor därefter. Jag höll mig ändå inom min kostplan både när det gällde kolhydrater och kalorier, så jag kan nästan påstå att jag åt den med gott samvete. Men inte riktigt ändå, för egentligen är inte semlor så goda och definitivt inte de semlor som är gjorda av sjukhuskök. Det bästa hade varit att köpt en semla från något fik eller konditori och fått en godare variant, speciellt med tanke på att jag bara äter en semla per år. Jobbsemlan var sne och vind och utan florsocker på toppen – men den slank ner ändå, kanske tur att den inte var så stor.

Och så jobbet, ingen bra kväll men det har man inte alltid tyvärr. Önskade dock att jag sluppit bli så irriterad på diverse saker, för irritationen följde med mig när jag lämnade avdelningen och gjorde så att jag inte kunde lämna jobbtankarna bakom mig förrän jag kom hem. För då dök nästa lilla irritation upp – jag hade glömt köpa knäckebröd. Brukar alltid äta två äggsmörgåsar när jag kommer hem efter kvällsjobb eftersom jag inte ätit något sedan lunchen vid tre. Hade sett fram emot mina äggsmörgåsar, istället blev det bara hårdkokta ägg med lite salt på vilket inte alls var lika gott. I vanliga fall hade jag nog inte blivit så irriterad över att jag glömt köpa knäckebröd, men eftersom jag redan var irriterad och lite arg så överförde jag denne känsla till min egen glömska.

Nu är det dags att förbereda frukosten för morgondagen och plocka fram kläder. Skulle egentligen vara ledig men har dumt nog gått med på att gå på en introduktionsdag i morgon, måste alltså upp relativt tidigt….vilket även det gör mig irriterad. Hoppas återkomma med vettigare tankar och humör i morgon.

God natt!

Nr 21 av #blogg 100.

#enfemma om dagen

by  on  in om träningen • 2 Comments

Jag är extremt ovillig till att gå upp tidigt, helt klart en nackdel när man jobbar inom vården. Jag vill ta vara på varje minut som jag kan sova så jag har aldrig förstått anledningen med att snooza. Om du vet att du måste upp senast en viss tid för att hinna till jobbet genom att gå/cykla eller åka buss/tåg, varför ställer man inte klockan på den tiden då? Nej, istället så har man klockan att ringa tidigare för att sedan behöva vara vaken och snoozar flera gånger. Jag ställer klockan på en noga uträknad tid för att jag ska hinna göra mig klar tills det är dags att gå, jag blir sur om jag vaknar före klockan ringer – även om detta visar sig vara bara någon minut innan det är dags att gå upp. Jag vill sova varje möjlig minut!

Därför är det rätt olikt mig att jag haka på @bybalsam´s utmaning #enfemma. Att träna fem minuter på morgonen när jag går upp?! Jag?! Ett skämt, det skulle man kunna tro, men jag har bestämt mig. Eftersom jag för tillfället bara springer så tyckte jag detta var en bra utmaning att hoppa på. Även om det är på morgonen, så idag ringde klockan fem minuter tidigare än vanligt. Vaknade med många svordomar i munnen och suckade ljudligt innan jag kom på varför klockan ringde så tidigt. Hoppade ur sängen och gjorde dagens övning i fem minuter. Hurra för mig! Nu är det bara att fortsätta i fem veckor till, kommer bli många suckar…

Om jag nu tycker att det är så jobbigt att gå upp tidigt så kan man ju fundera över varför jag inte går och lägger mig tidigare på kvällen. Fast det spelar ingen roll, trots att jag lägger mig tidigt så vill jag sova mina minuter på morgonen och detta även om jag redan sovit i tio timmar. Sån är jag, kvälls- och nattmänniska och verkligen ingen morgonmänniska och kommer nog aldrig att bli.

Nr 20 av #blogg 100.

Helgen som varit

by  on  in om vardagen • 1 Comment

20130210-224256.jpgTvå härliga dagar utan måsten och planer, förutom att ta det lugnt och slappa. Visserligen så stod två löpturer på schemat och fixa matplaneringen för nästa vecka, men det var inte så ansträngande. Eller jo, löpturen i snömodd igår var lite jobbig. Jag har passat på att vara uppe länge och sova länge, eller i alla fall så länge som mina missar tillät mig. Så det där att man inte ska sova bort hela dagen för att man inte hinner få något gjort då stämmer inte riktigt in på mig. Ska man sova bort hela natten då?! Är verkligen renodlad natt- och kvällsmänniska som egentligen inte alls passar för tidiga mornar. Min chef har snappat upp detta och hon frågar mig rätt ofta om jag vill byta dagpass mot kvällspass och inte mig emot – jag får ju sovmorgon!

Jag har tänkt en hel del på pappa denna helg, åtta veckor nu. Har blivit en del tårar och igår var jag till minneslunden och tände ljus igen. Vet att pappa skulle tyckt att det är dumheter, men nu tänder jag ljus i alla fall lite då och då. Kan inte förstå att han är borta och måste i minnet gå igenom hans sista timmar i livet för att verkligen förstå det. Vill inte glömma hur det var, vilket kan tyckas konstigt, men jag vill inte det. Jag har så många minnen av honom av honom när han var vid liv, vill minnas hur det var när han gick bort också. När jag tänker på att han är borta så slår det mig hur ensam jag är, om något hände eller om jag behövde hjälp eller råd så var det alltid han jag ringde till. Vem ska jag ringa till nu?! Visst, jag har min syster och min bror – men det är verkligen inte samma sak. Mitt sociala skyddsnät är verkligen obefintligt…

Så många tankar på pappa och livet har det blivit.

Sen har jag sytt upp gardiner, fixat matlådor, städat, tvättat… Avslutade helgen med en stor mugg varm choklad med grädde, mums. Nu dags att sova igen.

Nr 19 av #blogg 100.

Making myself awesome…eller något sånt

by  on  in om löpningen, om vikten • 0 Comments

20130209-210236.jpg Tycker om startbilden i min löparapp 10K Runner, från soffpotatis till löpare. Jag kanske inte låg på soffan när jag började följa programmet, men jag hade inte sprungit sedan Topploppet i september så det var lite kämpigt att komma igång.

Jag är ju rätt ny med det här att springa. Med medfödda knäfel som krävt operationer så har det varit lätt att skylla på mina knän så fort det var dags att springa i skolan. Att jag sommaren 2010 skulle börja springa var alltså otippat, men jag hade bestämt mig och med nyinköpta skor så gav jag mig ut första gången….och trodde jag skulle dö. Jag körde ett program där första rundan bestod i att man skulle jogga långsamt i en minut, sen gå raskt en minut och göra det tio gånger. Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö de där minuterna, jag räknade sekunderna och orkade knappt springa/jogga en minut. Det. Var. Hemskt. Men jag fortsatte envist med programmet som löpte under fyra veckor. Jag kommer inte ihåg hur länge jag hade hållit på när jag en dag kom in var och förvånad över att jag faktiskt tyckte det var kul. Kul?! Jag?! Tycka om att springa?! Jo, men så var det, jag tyckte om det.

När jag började springa 2010 så vägde jag runt 78 kg, när jag började springa i år vägde jag 88 kg och det har märkts. Kroppen känns tyngre och även om jag inte trodde jag skulle dö vid första passet, utan snarare att det gick riktigt lätt, så märks det att jag väger mer. Det jobbar jag ju på och idag väger jag 85,6 kg, på väg åt rätt håll. 🙂

Årets stora utmaning blir Tjurruset i oktober och jag ser verkligen fram emot det!

Nr 18 av #blogg 100.

%d bloggare gillar detta: