År: 2013

Det här med matlagning

I åtta veckor nu har jag varit duktig och gjort veckoplanering och veckohandling, i åtta veckor har jag lagat mat nästan varje kväll och haft med mig matlådor varje dag. Jag är faktiskt imponerad, tror aldrig jag har gjort det så många veckor i rad förut. Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig tyckt om att laga mat, under åren med exmannen så sträckte sig min matlagning till att åka och köpa pizza. Han lagade all mat och fixade matlådor till oss båda, under tiden jag viktväktade så lagade han pointsberäknade matlådor åt mig – jag hade det verkligen bra! ….när det kom till att slippa matlagning alltså.

Tråkigt är det också att bara laga mat till sig själv. Det enda positiva är att jag är den enda som behöver äta eländet om jag misslyckas, men som tur var så händer det inte allt för ofta. Denna vecka är jag inne i en matlagningssvacka och idag blev det bara äggmackor till middag (men jag åt en ordentlig lunch). Nu håller jag på och steker vitkål som jag ska ha ihop med köttfärssås som jag gjorde förra veckan och frös in. Tack och lov för frysen! Eftersom jag är inne i en svacka så gör jag tillräckligt med vitkål för att jag ska ha till två matlådor och dessutom till i morgon kväll. Att äta samma rätt flera måltider i följd har jag inga problem med.

Vitkålen klar, matlådorna fixade. Nu säger jag som jag sagt flera kvällar tidigare, dags för sängen. I morgon ska jag ha en student från grundutbildningen med mig, dags att sälja in operationsjuksköterskeyrket!

Nr 36 av #blogg 100.

Huvudvärk

20130226-215637.jpg
Ingen sjukdom höll mig hemma idag, jag mådde bra i morse så jag var glad att komma iväg till jobbet. Jag var inte lika glad när jag åkte hem, mycket på grund av hemsk huvudvärk som jag dragit på mig under dagen på grund av dålig luft på den sal jag stått på. Kanske drack jag för lite på lunchen, men när man vet att man kommer stå sterilklädd från 12:10 till när man går hem vid fem…låt mig säga så här, helst vill man inte dricka för mycket eftersom man inte kommer kunna gå på toaletten på hela eftermiddagen. Ibland önskar jag att jag hade en jobb som tillät toalettbesök när man vill. Gärna ett där man har sitt eget skrivbord, sin egna dator, sin egen plats.

Så huvudvärk som inte vill ge sig har gjort min kväll mindre lyckad. Att behöva släpa hem tio kilo kattsand gör en heller inte gladare, inte heller att det inte fanns Pepsi Max på ICA när jag var och handlade. Kanske kan sova få mig på bättre humör, så därför blir det tidigt sänggående ikväll. Typ nu.

Nr 35 av #blogg 100.

Dags att bli sjuk?

Denna månad då alla verkar ligga hemma sjuka eller vabbar så har jag klarat mig ovanligt bra. Ingen vinterkräksjuka, influensa eller förkylning. Eftersom jag kommit igång med löpningen så känns det som jag verkligen har haft tur. Och ja, jag skriver haft tur för idag verkar det som turen vänt. Jag har nyst gånger flera, min hosta är värre och när jag stämplade ut från jobbet ikväll så kände jag mig smått febrig och snuvig. Angående min hosta, den som jag har dragits med i cirka åtta år, så har den varit rent überjävlig idag och vid lunch hade jag en hostattack så tårarna sprutade. Som tur var så lugnade den ner sig lite sen så jag kunde jobba.

Och angående min hosta: ja, jag har hostat i åtta år. Nej, jag har inte sökt vård för detta (men jag har försökt men eftersom jag då hade ett blodvärde på 87 fokuserade de istället på det). Idag var flera jobbarkompisar på mig att jag borde boka tid hos vårdcentral för att få det kollat och kanske borde jag försöka. Men jag är lite rädd för att det ska bli samma visa som det var i Uppsala, det vill säga jag ringer när hostan är värre men eftersom jag har hostat så länge så anser det inte vara så allvarligt och jag får tid typ ett halvår senare…och surprise, då är hostan bättre. Min kära hosta går i vågor, ibland är det värre och ibland bättre. Men jag hostar varje dag, varje timme. När den är riktigt jobbig så hostar jag upp mycket slem, eller kräks upp slem kanske man ska säga. Riktigt trevligt med andra ord. Men som med så mycket annat – man vänjer sig!

Jag hoppas verkligen att sjukdomskänslan försvinner så att jag vaknar pigg och frisk i morgon, så att jag efter jobbet kan ge mig ut och springa enligt plan. Frukosten är förberedd, kläderna framlagda – dags att sova några timmar och hoppas på det bästa.

Natt på er!

Nr 34 av #blogg 100.

Vikt & mått

Det har gått åtta veckor sedan jag började äta mindre kolhydrater och röra på mig mer, tiden har verkligen gått fort. På denna tid har jag gått ner 5,7 kg och minskat nio centimeter i midjan. Om jag är nöjd? Jo, det är jag….eller det beror hur jag väljer att tänka på det. Om jag tänker ”wow, jag har gått ner 5,7 kg!” så är jag nöjd, tänker jag däremot ”jag har gått ner 5,7 kg på åtta veckor, det är bara 0,7 kg/vecka” är jag inte lika nöjd. Fast det borde inte bero på hur jag formulerar tanken, jag borde vara nöjd ändå och dessutom är 0,7 kg/vecka bra.

Syster frågade igår om jag märker det på kläder, men det gör jag inte. Inte så konstigt eftersom jag ännu inte är nere på den vikt jag var på större delen av förra året och jag har inte köpt några nya kläder sedan jag gick upp till runt 90 kg i slutet av 2012. Visserligen märks det lite på mina löparkläder, men å andra sidan så kanske jag har tänjt ut dem. Jag tycker inte heller det märks att jag gått ner i vikt när jag tittar mig i spegeln heller, kanske i ansiktet men inte någon annanstans. Tittar jag på måtten så ser jag ju att det har hänt saker, men jag känner/ser det inte än.

Min vikt och mått finns här.

Nr 33 av #blogg 100.

Arv, skuldkänslor och sånt

Skön och slapp lördag, precis som jag önskade mig. Pratade länge med syster och vi kom in på allt med bouppteckning, arvsrätt, bröstarvingar och arvsskifte….saker som jag inte hade ägnat en tanke åt innan pappa dog. Måste erkänna att jag inte har någon koll alls. Denna vecka var det ju bouppteckning och det finns ett testamente också som skrevs 2005. Tydligen ska vi tre barn nu underteckna det för att intyga att pappa inte tvingades till det och var vid sitt sinnes fulla bruk när det skrevs. Tycker det är lite konstigt att göra det nu, borde vi inte ha gjort det när pappa skrev det? Hur som helst, nu tror jag ju inte det pågick några konstigheter när det skrevs så det känns bara som en formalitet. Sen när det är underskrivet och klart ska det skickas tillbaka till banken och sen ska arvsskifte ske. Hade verkligen inte tänkt i de tankarna, att jag ska ärva något efter pappa. De tankar jag har haft är att vi barn ska ta hand om gamla fotografier som är före styvmors tid om man säger så, men något annat har jag aldrig funderat på.

Denna helg är första som jag inte kommer ihåg hur många veckor det är sedan han dog, var tvungen att kolla – det är tio veckor sedan, 70 dagar. Tiden går… Jag har ännu inte haft på mig den tröja jag hade när vi satt och väntade på att han skulle sluta andas, sluta leva. Att han skulle dö. Jag vet inte varför det är så svårt, jag menar det är ju bara en tröja. Men det går inte. Det tar emot och tårarna kommer bara jag tänker tanken att jag ska ta på mig den. En dag hade jag till och med lagt fram den till nästa dag, men det gick inte och jag fick ta på mig något annat. Så fånigt egentligen. Halsduken jag hade har jag också svårt med, den hade syster om axlarna för att hon frös.

Tio veckor, måste sluta räkna veckor. På min promenad idag tog jag, så som jag gjort så många gånger de senaste veckorna, en tur förbi minneslunden vid kyrkan och tände ett litet värmeljus för pappa. Idag lyssnade jag på meddelandet också, det han lämnade på min födelsedag några timmar innan han fick hjärnblödningen. Han avslutade med att säga ”ha en bra dag, hej då”. Min tanke när jag lyssnade på det första dagen, den fredagen vid tretiden, på min födelsedag, var att nu är det ju ingen idé att ringa, nu är han full. Jag har sådana skuldkänslor för den tanken, att det kanske var just då det hände. Jag vet ju inte klockslaget. Kanske var han redan borta, levande fortfarande men borta.

Nr 32 av #blogg 100.

%d bloggare gillar detta: