År: 2013

Sjukdag 4 och ännu mindre att skriva om

Mitt liv just nu, så tråkigt. Ja, vad mer kan man tycka när allt man orkar med är ett fåtal stunder ur sängen innan man helt slut kravlar sig tillbaka under täcket. Tack och lov för Twitter och Netflix! …för sover gör jag inte hela tiden, men kroppen min är så trött att jag inte orkar vara uppe. Idag har jag tittat lite på skidor och sen har det blivit en del avsnitt av Drop Dead Diva.

Andra funderingar idag har varit varför så många varit och besökt min blog idag, skrev ju inte något intressant eller så igår – inte i min mening i alla fall, bara det vanliga vardagspladdret. Och varför en kram kan få en att fundera så mycket över vad man inte har, men andra har. Febriga tankar idag också med andra ord.

Hoppas vakna upp utan feber i morgon, i alla fall så jag orkar vara uppe lite mer än idag, kanske orka städa lite. Och vem vet, kanske orka med en liten promenad, känner att jag behöver frisk luft.

Nr 59 av #blogg100.

Sjukdag 3 och röriga tankar

Tredje dagen med feber och ledvärk. Tredje dagen som spenderats i sängen. Men jag borde inte klaga, de finns de som har det värre. Och när jag tänker på två av dem som har det värre, blir jag så ledsen. Ledsen över hur orättvist livet kan vara… Så vad har jag då rätt att gnälla över lite feber och ledvärk.

Man hinner tänka en hel del när man ligger ensam och inte kan sova. Jag ältar mycket, något som jag enligt min exman var alldeles för bra på. Jag var för bra på att leva i det förflutna. Sen pappa dog har jag ältat hans död och min uppväxt, och så mycket som jag har tänkt på honom de senaste veckorna har jag nog inte tänkt på honom på flera år. Jag var inte den bästa dottern precis, men jag orkade helt enkelt inte. Min uppväxt var inte lätt alla gånger, jag önskar den ingen. Men som vanligt, det finns alltid de som hade det värre. Som har det värre.

Så vad har jag då för rätt att klaga?

Tänker jag på min uppväxt så kommer tankarna även in på henne, min så kallade mor. Hon som fortfarande lever men som jag inte har haft någon kontakt med sedan den 18:e augusti 1990. Jag har funderat mycket på varför jag inte dög. Hur hon så lättvindigt kunde avsäga sig all kontakt med mig. Vad hade jag gjort för att förtjäna det förutom att bli född? För hon såg/ser ju mig som ett misstag, det där misstaget som aldrig borde ha fötts. Men förutom det, vad hade jag gjort?

Mitt förnuft säger mig att det inte var något jag hade gjort, men min lilla djävul säger att det räckte med att jag var jag. Den där djävulen som jag än idag tampas med, den som säger att jag inte duger till något. Nu är jag bättre på att tysta den, men den är trots allt fortfarande för högljudd. Att säga att jag inte duger, det är den bra på.

När pappa begravdes sa min farbrors fru att pappa alltid var stolt över mig, att han aldrig sa ett ont ord om mig utan bara sa positiva saker. Varför kunde han aldrig säga det till mig? Fast det är klart, vi pratade aldrig med varandra i min familj. Och det ångrar jag idag, att vi aldrig pratade…så mycket som jag skulle vilja ha svar på, men nu blir frågorna aldrig ställda och svaren är för alltid borta.

Kan verkligen inte förstå att han inte finns mer…

Nu slut på febriga tankar, dags att lägga sig igen.

Nr 58 av #blogg100.

Ett helt acceptabelt liv

Sjukstugan fortsätter här hemma, idag värre än igår så egentligen har jag ingen ork till att skriva något här. Vill ändå bara nämna det jag läste i morse, om surrogatmödraskap och det själviska i att vilja ha barn. Är det bara vi ofrivilligt barnlösa som då är själviska när vi vill ha barn? Är inte de som får barn på ”normala” sätt också själviska? Ja, jag vet inte. Det jag stör mig på i texten är orden ”att adoptera eller helt enkelt leva utan barn är ett helt acceptabelt liv”, och jag undrar, har de provat…

Orkar som sagt inte skriva något vettigt, läs gärna vad EVL har skrivit istället.

Nr 57 av #blogg100.

Sjuk

Halsont som kom smygandes igår eftermiddag, sjukdomskänsla i kroppen till kvällen. Idag vaknade jag med feber, hade fortfarande ont i halsen och dessutom värk i öronen till och från. För att inte tala om mina stackars leder som alltid värker när jag är förkyld. Så dagen har spenderats i sängen, varit uppe vid ett fåtal gånger för att äta men har sedan ganska snabbt lagt mig i min underbara säng igen. Har inte sovit så mycket som jag borde så tack och lov för iPhone och iPad.

Nu har jag precis tittat lite på tv, The Following, men nu blir det sängen igen.

Roligare än så blev det inte idag. 🙁

Nr 56 av #blogg100.

Och snön den faller

Många är ni som idag har gnällt lite extra för att det har snöat, mina arbetskamrater var inte glada, folk på Twitter var inte glada, för att inte tala om alla på Facebook – de var inte heller glada. Men jag var. Glad alltså. Jag tycker om snön. Jag tycker om kylan.

Det snöade på morgonen på min födelsedag, stora fina flingor föll från himlen. Det var presenten som jag varje år önskar mig, snö på min födelsedag. Den morgonen var även min pappas sista morgon i livet, men det visste jag ju inte då när jag gick till jobbet. Jag gick där och log lite för mig själv och njöt av snön, njöt inte av att jag fyllde år men å andra sidan är det för mig som vilken dag som helst.

Det har snöat så där fint ett par gånger sedan pappa dog, ofta har de kommit de dagar då jag varit lite nedstämd av någon anledning. Men de där snöflingorna, de där stora och fluffiga, de gör mig alltid lite lättare till sinnet. Sen pappa dog har jag de gånger denna sorts snöflingorna fallit, tittat upp mot himlen och tänkt: Tack pappa!

Idag snöade det när jag gick hem från tåget, precis vad jag behövde eftersom jag av olika anledningar varit lite ledsen och ur form idag. Stora härliga flingor, de fick mig att le och se en smula ljusare på tillvaron!

Tack pappa!

Nr 55 av #blogg100.

%d bloggare gillar detta: