I 75 dagar har jag nu bloggat varje dag, ganska imponerande för att vara jag och den svacka jag befann mig i innan jag började med denna utmaning. Oftast har det inte varit något problem att komma något att skriva men de senaste dagarna har det ändrats, finns plötsligt inget att som vill komma ut genom mina fingrar. För vanligtvis är det så, jag behöver inte tänka utan jag bara låter fingrarna jobba och ut kommer mina tankar. Skulle kunna säga att det inte händer så mycket i mitt liv för tillfället, och jag skulle egentligen inte ljuga, men saker att skriva om brukar det finnas ändå. Det här att jag inte känner mig bekväm att skriva om vad som helst, något jag nämnt tidigare, hindrar mig att skriva om vad jag tänker på…och kanske är det bra, kanske är det inget jag behöver häva ur mig här. Men jag tycker inte om att känna mig begränsad, jag vill kunna skriva vad jag vill och funderingar har funnits att börja om någon annanstans och blogga anonymt. Men jag vill inte det, jag trivs med Hoppfull.nu. Kanske är jag inte så hoppfull som jag vill vara för tillfället, men jag vill komma dit igen och det är även mitt mål – hur tufft det än kan kännas ibland.
Så inlägg 76 handlar alltså om hur jag först nu känner att inspirationen börjar ta slut. I början av utmaningen tänkte jag i blogginlägg, det gör jag inte nu. Kommer jag hoppa av utmaningen i förhand? Svar: Nej! Har jag kommit så här långt så ska jag gå i mål. Envis som synden, det är jag det. 🙂
Nr 76 av #blogg100.