Åter igen har jag suttit gråtandes på Gynmottagningen, för vilken gång i ordningen vet jag inte. Som vanligt en stor mängd tårar. För som vanligt så lyssnar det inte på mig. Vad spelar det för roll att jag vet att jag inte äter p-piller för den preventiva effekten utan för att få stopp på mina blödningar, jag vet det men vill ändå inte äta dem. För mig är det en ständig påminnelse om att jag inte kan få barn, jag vet att jag inte ska tänka så och de kan de säga åt mig hur många gånger som helst, jag tänker/känner så ändå. För att inte nämna hur mitt humör blir av hormonerna, så har det alltid varit.
Hur som helst, dagens doktor gick med på att jag ska äta PrimolutNor i tio dagar. Ser verkligen fram emot att bli hormonhäxa igen, fördelen är att jag inte blöder under de dagar jag äter dem. Åh så jag längtar efter det så här den 107:e dagen med blödningar. Sen kommer jag givetvis blöda och då vill doktorn att jag ska stoppa in en jäkla hormonspiral igen. En likadan som den jag blödde ut efter en månad 2009. Jag vill inte, sa jag och får till svar att det är antingen det eller p-piller eftersom någon annan behandlingsplan har vi inte för dig. Jag vill inte, jag vill inte ha någon jäkla spiral som är ett helvete att sätta in (gjorde förbaskat ont förra gången) och som jag kanske blöder ut igen bara några veckor senare. Men, som doktorn säger, hormonerna administreras lokalt och går inte lika mycket ut i blodet som med perorala läkemedel… Men jag vill ändå inte.
Och jag känner bara att jag inte orkar längre. Jag orkar inte.