Är lite trött på min kropp för tillfället. Inte bara det att jag säkert väger multum, vet inte hur mycket eftersom jag inte ställt mig på vågen på flera veckor, utan för att den tycker det är lämpligt att jag blir dunderförkyld samtidigt som eländet kom igång. Men tack så mycket, precis vad jag önskade. Eländet höll sig borta i 50 dagar så nu lär jag säkert blöda i upp emot en månad, ser såååå fram emot det. Ja ja, bara att härda ut.
År: 2010
Kärlek är…
…när älsklingen hänger min handduk på handukstorken så den ska vara varm när jag kliver ur duschen.
…när älsklingen ställer fram müslin åt mig (den står annars väldigt högt upp i ett skåp, en av få nackdeler med att han är 1.90).
<3
Den gör ont idag.
Barnlösheten. Den gör ont idag. Och jag hatar att den fortfarande efter så många år kan tynga ner mig så, ligga så tung över mina axlar att jag knappt orkar resa mig upp. Jag hatar att den fortfarande kan få mig att gråta. Vill inte ha dessa tårar som rinner ner för mina kinder. Vill kunna vara glad, vill kunna släppa dessa känslor, vill må bra. Men det gör jag inte. Jag gör inte det, och jag hatar det.
På något sätt har barnlösheten blivit symbolen på allt misslyckat i mitt liv, kronan på toppen. Alla svårigheter jag upplevde under min uppväxt, rånen när jag jobbade på ICA, mitt misslyckade äktenskap, misshandeln… Och sen, barnlösheten, alla misslyckade hormonbehandlingar, inseminationer och provrörsbefruktningar. Den jävla barnlösheten som jag har mina underbara hormoner att tacka för.
För saken är ju den, jag vill fortfarande. Jag vill ju ha barn. Hatar att jag inte kan släppa den längtan, den äter på mig, den sparkar på mig när jag redan ligger ner, den hånar mig, skrattar åt mig.
Och de säger att jag är stark. Stark som har orkat med allt. Så varför känner mig då så liten och svag? Varför vill jag då bara krypa ihop i fosterställning och skita i allt?
Min dumma hjärna, eller av gammal ohejdad vana
Ibland, eller förresten jag ska inte ljuga, rätt ofta så faller jag in i gamla tankemönster. Ofta kan jag tänka rätt från början men så börjar jag grubbla och tänka mer och helt plötsligt är allt fel i min hjärna. Man tycker att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men nej, jag lär mig inte.
I helgen var ett sånt här tillfälle, många tårar och oro blev resultatet. Så dumt, så onödigt. Det var något jag tänkt på ett tag. Något jag bestämt mig för att skjuta åt sidan eftersom jag tyckt det varit för tidigt, men det går inte alltid att styra tankarna dit man vill. Åtminstone inte helt. Min hjärna lindade oron i något annat men så klart visste jag vad den bakomliggande orsaken var, men den kunde jag inte uttrycka i ord. Bara i tårar. Och det som kom ut i ord var saknaden över mina hundar.
Ska försöka att bättre mig, jag ska.
Men så jag svammlar. Klockan är mycket, jag börjar bli trött. Kanske dags att sova, men det blir ensamt och ovant efter 9 nätter tillsammans med kärleken.
Förkyld
Gnällig, trött, förkylningsful. Känner mig som ett vandrande lik, ett vandrande lik som borde vara instängt i ett mörkt rum dit ingen har nyckel. Usch. Mår blä.
Ångrar att jag inte åkte hem i måndags så att P slapp uppleva denna icke så attraktiva sida av mig.