…och jag som hade tänkt ta en promenad. Åskar gör det också. Hade jag inte glömt mitt paraply på tåget förra veckan så hade jag kunnat gå ut ändå.
Men nu var det inte det jag skulle skriva, utan jag skulle skriva att jag ska gå två intropass denna vecka på nya jobbet. Känns SÅ bra! Fast något schema har jag inte än och risken finns att jag blir lite av en timmis innan min rad blir ledig i oktober. Men hur som helst, jag ska jobba! Hurra.
Jaha, så tog det stopp. Jag som för några minuter sedan hade en massa tankar jag ville få ner och har helt plötsligt inga kvar. Känner mig helt handlingsförlamad och har nog suttit och tittat på skärmen i 10 minuter utan att få ner ett ord.
Ute regnar det och inne med på sätt och vis. Humöret är dyster och saknaden stor. Tittar mot himlen. Och saknar ännu mer. Känner mig fånig för att tårarna rinner men jag kan inte rå för det, saknar honom så. Så många dagar kvar tills han kommer hem, min älskade P. Jobbigt att inte veta när vi ses igen, så mycket lättare då, men eftersom jag inte fått något schema än så vet jag inte alls hur jag jobbar. Hatar att inte veta.
Fick samtal från nya chefen igår och väntar ännu ett idag. Vet nu varför han väntade besked från gamla jobbet, det gällde min lön och vem som ska betala den närmaste tiden. Idag väntar jag besked om när jag ska börja jobba eftersom min rad är ”upptagen” till i oktober och det egentligen inte finns några pass för mig än. Jag hoppas få börja jobba i slutet av denna vecka, eventuellt i början av nästa. Skulle vara bra så att jag fick något att göra, något vettigt och ordentligt, något där man träffar folk. Något som gör att jag kommer ur denna handlingsförlamning.
Jag vet att P vill läsa att jag aktiverar mig och att jag mår bra, men idag är det lite svårt. Idag kan jag bara tänka på att du sitter där uppe i ett plan på väg långt bort ifrån mig. Kan inte rå för det. Är alldeles för duktigt att deppa ner mig och tänka negativt idag. Men jag ska komma ut på en promenad, jag ska. Egentligen borde jag springa men tror att jag sparar det till i morgon. Kanske spelar jag lite LegoStarWars eller kanske lite Wii, det var länge sedan.
Lyssnar på klockans tickande, varje sekund är en sekund närmare till vi ses igen. Men idag innebär även sekunderna som går att vi kommer längre och längre från varandra. Idag tycker jag inte om sekunderna, men jag lovar att tänka på dem annorlunda i morgon.
Nu ska fåniga jag sluta sitta här och deppa, fåniga jag tänkte ta ett bad. Vända på rutinerna, brukar aldrig bada på dagen men varför skulle jag inte kunna göra det idag. Det får åtminstone tiden att gå och ute är det ändå bara trist och regnigt. Men först, uppdatering av viktbloggen…ett negativt sådant (och då inte i en positiv mening, om ni förstår vad jag menar).
Helt plötsligt verkar det som det igen ligger på gamla jobbet att avgöra när jag får börja jobba på nya jobbet, och visst, det kanske inte så konstigt med tanke på att jag egentligen har tre månaders uppsägningstid. Fick ett mail idag från nya chefen som hade pratat med min gamla gruppchef, han hade lämnat ett förslag och skulle få besked på måndag. Målsättningen är hur som helst att jag ska börja jobba så fort som möjligt och jag hoppas få ett positivt besked på måndag.
Vill börja jobba nu! Många skulle säkert tycka det var skönt att vara ledig 8 veckor och det kanske jag också hade tyckt om jag hade mått bra hela tiden. Eller nej, jag hade nog blivit rastlös ganska så snabbt. Jag vill jobba, jag tycker om att jobba, och jag älskar att vara sjuksköterska eftersom jag alltid har tyckt om att hjälpa andra. Så håll tummarna för mig att jag får börja jobba snart.
Och angående mitt gamla jobb och att gå tillbaka dit… Min doktor frågade förra veckan om jag kände mig arbetsför och jag svarade ja. Följdfrågan då var om jag skulle klara av att jobba på gamla jobbet om jag visste att det bara var för någon/några veckor. Svaret på det var tårar och panikkänslor. Så ja, arbetsför för nya jobbet. Och nej, för gamla jobbet.
Bild från stock.xchang.
Roar mig med att leka lite med misselissarna istället för att komma igång. Har fortfarande inte duschat och sitter fortfarande i nattline…och nu är klockan kvart över ett. Jag är sannerligen hopplös, inte hoppfull.
Avslagen. Trött. Ledsen. Tankar som fortfarande far hit och dit. Skuldkänslor för att jag åt fel saker, skuldkänslor som i vanliga fall skulle ha gjort att jag åt helt fel saker igen. Men inte idag. Det SKA INTE bli så idag!
Många tankar om barndomen, om det lilla jag minns av det som hände innan skilsmässan. Många tankar om det som hände efter, i synnerhet den 18:e augusti 1990. Många tankar om varför jag inte dög, varför jag var ett misstag. Fast jag vet ju att det inte beror på mig, det är hon som är sjuk, inte jag som inte duger. För jag duger, även om jag ofta har otroligt svårt att förstå det. Finns så många andra bidragande orsaker till varför jag tycker att jag inte duger, allt är inte hennes fel.
20 år. Jag var 14. Nu är jag 34. Skrämmande.
Dags att sätta fart kanske, sitter fortfarande i nattlinne och klockan är 12. Måste få lite saker gjort, kan inte inte sitta här. Sätta på en ”glad” spellista på Spotify, kanske det kan vända humöret åtminstone lite. Försöka går ju.
