Månad: juli 2010

Eller jag har ju varit här ett par timmar nu, kom till hotellet vid 17- tiden. Flygresan gick bra, fast jag saknade P mer på flyget. Hade så gärna suttit bredvid honom, haft fönsterplats och hållit honom i handen. Lutat huvudet mot hans axel och sovit – mys. Men men, inte denna gång.

Fick vänta länge på min väska, kom bland de sista kändes det som. Fast jag hade underhållning under tiden, stod i närheten av en kvinna som var extremt nervös för att hennes väska inte skulle komma. Hon hade ingen koll på hur den såg ut heller eftersom hon trodde alla var hennes, när den väl kom så var den lite speciell så hon hade inte behövt stå och rycka i alla. 🙂

Sett två ”kändisar” har jag också, den ena en ”kändis” från sjuksköterskeutbildningen och den andra en av dansarna från Let’s Dance (en favorit dessutom).

Sen jag kom hit så har jag installerat mig på hotellrummet och efter det så gick jag ut en sväng, över en timme för den som noterar, och såg mig omkring lite. Ville hitta lite Pringles med paprikasmak vilket jag också gjorde, plus lite Pepsi Max. (Sorry sötnos, men jag skulle inte ha klarat mig utan.

Trött. Lång dag. Nu ligger jag på soffan och tittar på Kronprinsessans födelsedagsfirande som visas på SVTWorld, lite komiskt, säkert inte många andra som gör det på sin semester. Mår bra. Ibland undrar jag dock vad jag gör här, men de tankarna orkar jag inte gå in på nu. Slutar med lite bilder…

Sitter på Arlanda, väntar på att planet ska ta mig ner mot Gran Canaria. Ensam. Men jag känner mig inte ensam, eller jo, men ingen påtvingad ensamhet. Den är självvald denna gång, ska njuta av min egen ensamhet. Men visst, jag skulle kunna hävda att det inte finns någon som jag kunde ha åkt med och det är delvis sant.

En sak önskar jag dock kunde vara annorlunda. Kan inte sluta tänka på jobbet efter gårdagens info från akuten, att de inte släpper mig tidigare pga sköterskebristen. Mina tankar dras ständigt tillbaka till akuten och det får mig att vilja gråta hysteriskt, men det får jag inte för vad hjälper det. Och hur skulle de se ut, storgråtande på Arlanda, på väg på semester.

En liten underlig känsla att sitta här själv bland alla familjer och par, ingen oangenäm känsla dock. Ger mig tid att tänka bara på mig själv, och iaktta andra, inte en helt tråkig sysselsättning de inte. Visst, jag hade gärna haft P med mig, tro inget annat. Det hade varit helt otroligt och fantastiskt underbart. Men det här är min resa, min tid. Vår tid kommer, eller för att inte dra olycka över oss, jag hoppas det i alla fall. Jag kan inte med ord beskriva hur han får mig att känna, mitt hjärta tar små glädjeskutt när jag tänker på honom. Och denna underbara känsla, pirret/fjärilarna – jag älskar den. Underbart är det i alla fall och jag trodde inte jag skulle känna så igen. Samtidigt så går det inte att jämföra med något annat jag upplevt och känt, det här är något nytt.

Dags att gå på toa en sista gång. Stänga av min iPhone och stoppa ner den i väskan. Ses sen.