Jag vill bli himlastormande förälskad! Längtar efter pirr i magen. Vill träffa honom som jag blir gammal med, han som jag vill dela allt med och han som vill dela allt med mig.
Egentligen mår jag bra. Jag trivs i mitt hem, min underbara nya lägenhet. Jag trivs på jobbet och med mina jobbarkompisar. Jag mår bättre än vad jag har gjort på flera år. Men det är något som saknas. Så är det bara. Vet inte varför jag tänker på det nu, varför jag tänker på det mer än vanligt. Kanske för att den förbaskade kroppen och mina dumma hormoner krånglar igen. Och jag blir så trött. Varje gång en påminnelse om att jag inte fungerar.
Den är där igen, barnlängtan. Och trots att jag inte vet om jag vill ge mig in i IVF-svängen igen så kan jag inte sluta tänka på det. Bara ett problem, jag är ensam. Inte för att det spelar någon roll, eftersom jag kanske egentligen inte vill.