Sitter och slöar i soffan och funderar på om jag ska dricka lite te eller om jag ska gå och lägga mig. Är trött och har en förkylning på väg och i morgon är det dags att jobba igen. En ledig dag är för lite, särskilt med tanke på hur måndagskvällen var, så jag ser verkligen fram emot min lediga helg. Har inte gjort allt jag hade planerat för dagen, men det struntar jag i – har helt enkelt inte orkat. Ingen promenad och ingen träning, inte bra men med en förkylning på gång så var det kanske klokt.
Konstigt det där med humöret. Förut mådde jag bättre än vad jag kan komma ihåg att jag någonsin gjort, sen mådde jag till och med ännu bättre ett tag på grund av honom. Och nu, mår jag som jag brukade innan detta år, inte riktigt glad och inte riktigt ledsen, men inte heller ”lagom”. Saker och ting roar mig inte för tillfället och jag sover länge igen. Känner igen tecknen, jag hänger på kanten och klamrar mig fast för att inte falla ner. Jag vägrar att falla, jag går helt enkelt inte med på det. Jag ska dit upp igen, jag bara ska det och jag vet att jag kan.
Fast kanske inte just nu, med eländet som pågår, en förkylning på gång och dessutom tankarna på spiralen som ska in i morgon. Egentligen vill jag inte, tycker inte om den preventiva sidan av den. Känns så onödigt liksom, jag kan ju ändå inte. Men jag behöver hormonerna för att inte lida av eländet i månader i sträck.
Så i morgon är det dags ändå…