Etikett: tröstätning

Jag erkänner, jag har syndat.

by  on  in om vikten • 1 Comment

Jo, så är det. Inte bra alls och jag vet egentligen inte varför. Jag somnade några minuter på soffan, inte ovanligt när jag jobbat dag, och vaknade och på något underligt humör. Gick till ICA för jag skulle hämta ut ett paket från Ellos och passade samtidigt på och köpa mina favoritgifflar. Dessa är nu slut…uppätna i ett nafs. Stressklåda har jag i pannan också, men det är nog för att jag fick en släng av panik och svårt att andas när jag var till ICA. Den gamla PTSD som gjorde sig påmind och då har det ändå gått nio år sedan rånet (som visserligen hände i just den ICA-affären).

Så jag erkänner, jag har syndat. Inga mer gånger nu, detta får vara sista gången.

Bröllopsdag, men ändå inte

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Idag skulle det ha varit min nionde bröllopsdag, men det blev aldrig mer än fem. Trots att det var jag som tog initiativet till att jag och exmannen bröt upp så känns det vemodigt idag. Känslor som snurrar, tankar om misslyckande och att jag är värdelös, som vanligt. Jag vet att det var rätt beslut jag tog när jag valde att gå men ibland kan jag inte låta bli att fundera på hur det skulle ha varit/blivit om jag inte gjort det. Kan inte heller låta bli att fundera på hur det hade varit om vi sluppit de jobbiga åren, om vi som så många andra hade blivit gravida på första försöket – hade det varit vi då? Visst, kanske var det inte bara barnlösheten som gjorde att vi gick skilda vägar men jag vet att det var den största anledningen. Då inte för att någon anklagade den andra för att vara orsaken, utan för att den drev oss längre och längre från varandra. Till slut levde vi separata liv där de enda gemensamma nämnarna var att vi bodde under samma tak och att vi försökte få barn.

Jag undrar ibland om han någonsin tänker på mig, om han tänker på det vi hade och vad som gick fel. Skänker han mig en tanke denna dag, denna dag som en gång var vår.

Idag har jag tröstätit Ben & Jerry’s, inte bara för att det skulle ha varit min bröllopsdag utan även för att jag haft en usel dag på jobbet. Eller kanske inte usel men ingen bra dag i alla fall. Fick lunch alldeles för sent och drogs med en djävulsk huvudvärk som inte blev bättre av att brandlarmet skränade i 10 minuter. Fast något bra idag i alla fall, en anhörig sa många snälla ord om mig. Så jag är inte helt värdelös i alla fall. 😉

Trött

by  on  in om träningen, om vardagen • 2 Comments

Sov cirka två-tre timmar i natt innan mobilen ringde och tyckte att det var dags att gå upp. Varit trött på jobbet hela dagen och haft en del att göra, men inte allt för mycket som tur var. Väl hemma från jobbet så gav jag mig ut och cyklade en timme, blev en och en halv mil varav en stor del i motvind. Skönt var det hur som helst att komma ut. …och sen blev det kebab.

Sen tittade jag på Sjukhuset och somnade på soffan, vaknade för tio minuter sedan. Känner mig aningen slutkörd och funderar faktiskt på att gå och lägga mig. Blev ingen mer tröstätning här, men jag har glass i frysen….och så bullar, Pringles och lite godis – inte bra. Men jag tror inte att det blir något mer i kväll, får ta det på mina lediga dagar, för nu blir det sängen. Måste sova.

Inte så mycket tårar idag, men det känns tungt, så tungt. Livet känns så tråkigt helt plötsligt. Varför skulle det bara finnas intresse från min sida, varför kunde han inte finna den ”rätta känslan” när jag kunde det, varför dög jag inte? Så många frågor men inga svar. Så därför nervärderar jag mig mer…

Fast en glädjande nyhet kan jag komma med, vågen var snäll i morse.

Tårar som rinner…

by  on  in om vardagen • 6 Comments

…och ett hjärta som gör ont. Det var inte meningen att det skulle vara så här, det var meningen att jag skulle må bra detta år. Och jag har ju verkligen mått bra, bättre än någonsin, något jag gjorde redan innan jag träffade han som nu får mina tårar att rinna och mitt hjärta att värka.

Har de senaste dagarna bara väntat på det som skulle få mig att nå bergstoppen och vända min resa ner. För jag har gått med en känsla av att jag snart måste nå toppen, tyvärr hade jag rätt och jag besegrade berget i fredags för att på kvällen börja min vandring ner igen. Kan bara hoppas att jag inte hinner ända ner till botten innan jag åter igen kan blicka uppåt. Vill inte, SKA INTE, ner i något djupt hål igen! Jag har haft mina avgrundshål och jag vill aldrig tillbaka igen.

Jag trodde att det jag kände var ömsesidigt, jag hade fel och det fanns bara från min sida. Jag föll för honom, mer än vad jag någonsin gjort för någon annan i mitt vuxna liv. Kände mer än vad jag gjorde för exmannen och mer än vad jag kände för katternas fd husse. Så blev det så här. Sa när jag lämnade katternas fd husse att jag skulle vara singel för all framtid, åtminstone för ett långt tag fram över. Nu menar jag det verkligen, vill inte falla för någon igen, vill inte utsätta mig för denna känsla igen. Vill inte ha ont…

Katternas fd husse ringde förresten i kväll och frågade hur det var. Jag berättade, nu vet jag hur han kände/känner det. Han tyckte att jag skulle ringt och pratat med honom, men jag sa att det skulle kännas lite konstigt: ringa till sin ex och berätta att man fått hjärtat krossat. Hur som helst, han tycker vi båda ska börja nätdejta igen… Men jag vidhåller, aldrig mer. Nu är det jobbet som gäller, jobba, äta, sova… Och träning. Attans, vad snygg jag ska bli! *skevt leende*

Det jobbigaste är att jag åter igen har fått bekräftat för mig själv att jag inte duger, att jag inte är något att ha. Att jag alltid har haft rätt i de tankarna… Fet, ful och äcklig, det är jag det. Värdelös…

I morgon ska jag äta/frossa/må dåligt. Sen ska jag börja ta mig ur detta, men jag måste få sörja lite först. Allra först måste jag dock jobba en A-tur så nu måste jag få lite sömn, åtminstone försöka.

%d bloggare gillar detta: