Skrivet av min styvmor, några rader är från något som hon skrivit tidigare och som pappa tyckt om.
Idag var jag, min styvmor, storasyster och storebror till begravningsbyrån. Det var dags att bestämma hur vi vill ha pappas begravning och det praktiska runt omkring. Jag, som tycker att det är jobbigt att umgås med min familj i situationer där känslor är inblandade, tvingade mig själv att vara med. Jag skulle blivit ledsen på mig själv om jag inte gjort det, jag säger ofta att jag är så trött och arg på att inte få veta saker – då är det ju dumt att själv sätta sig i den positionen, att bli lämnad utanför på eget initiativ.
Så klockan elva idag var det dags. Bestämma dag, om det ska vara minnesstund eller inte, välja kista, blommor till kistdekoration, utforma dödsannons. Pappa och styvmor har pratat mycket om hur han vill ha det, mest hans val. Jag tror att han velat det på grund av hans hälsotillstånd som inte varit bra flera år och också för att han var så pass mycket äldre (min styvmor är bara 8 år äldre än min storasyster). Angående begravningen så fick han inte riktigt som han ville, han fick inte den enkla spånkista som han ville och vi vill ha en minnesstund efter vilket han verkligen inte ville ha.
Hans val av kista var något som jag verkligen motsatte mig. Han tyckte att eftersom han ändå vill kremeras så kunde han ta en enkel och billigare variant, det hade i så fall lagts ett bårtäcke på. Men jag vill verkligen inte att han ska ligga i en sådan, och vi beslutade oss för en annan. Som tur var. Kan kanske verka fånigt att jag har hängt upp mig så på en sådan sak, men det har jag verkligen.
Lilla pappa. Nu är du på patologen på Akademiska. Ibland är det skönare att inte veta hur saker och ting ser ut och går till. Jag vet ju precis vilket kylrum du låg i innan transportkillarna körde dig till patologens kylrum, har ju själv varit ner till de kylrummet med patienter som avlidit (jobbade några år i samma hus som centralintensiven ligger i). Jag tycker det är så jobbigt att veta hur det går till, hur lokalerna ser ut, hur han är svept, hur lappen runt hans fot ser ut. Så jobbigt. Men snart är han i Enköping i sin kista, väntandes på begravningen. De ska ringa när han är det.
Idag har det varit en dag då jag verkligen inte förstår att han är borta. Min syster berättar att hon har bilden av hur han såg ut i fredags, hur han kämpade. Jag har däremot svårt att se det framför mig, jag har bilden av en levande pappa framför mig. Jag får anstränga mig för att minnas hur det var, jag minns ju, men jag ser det inte framför mig lika tydligt. Vilket jag skulle vilja, för att få det att kännas mer verkligt.
Slut med kvällssvammel nu…
Den 14:e december var min 37:e födelsedag, vid 10:28 har min pappa ringt mig för att gratulera mig på min födelsedag. Jag jobbade, kunde inte svara. Han sa ”om inte annat så ses vi dagen före julafton”, men det blev något annat. Jag vet inte klockslag, vilket är jobbigt för mig och mitt kontrollbehov, men någongång på eftermiddagen hittades pappa av sin granne på golvet. Han var då pratbar och ville få hjälp upp. Men det gick inte. Grannen ringer 112. Pappas körs till Akademiska sjukhuset, han är inte kontaktbar vid ankomst och reagerar inte på smärtstimuli. Han intuberas, förs till röntgen för CT. Då ungefär tror jag min styvmor kommer till sjukhuset. Röntgen visar på massiv hjärnblödning, förvärrad eller orsakad av att han åt Waran. Neurokirurg bedömer att tillståndet är inoperabelt, det är försent, skadorna för stora. Eftersom han är tubad förs han till centralintensiven.
Vid cirka 17:45 läser jag på Facebook: ”Du har varit där sen jag föddes, Du får inte försvinna nu. Morfar du klarar det här!”, det är min yngsta systerdotter som har skrivit. Jag skickar henne ett meddelande och undrar vad det är som händer, menar hon min pappa?! Min styvmor hade då precis ringt min syster och sagt att nu dör han ifrån oss och min syster och svåger åkte direkt. Vid 18:00 ringer min syster och berättar vad styvmor sagt och jag frågar om jag ska åka direkt. Syster säger att hon ska ringa upp styvmor igen och sen höra av sig till mig igen. Hon ringer efter ett par minuter, berättar om hjärnblödningen och att det inte går att göra något. Direkt efter det börjar jag försöka ta mig till Uppsala.
Efter att ha suttit gråtandes på tåget och sen använt mig av ”min pappa ligger och dör”-kortet för att komma av tåget bland de första, så kommer jag till Akademiska och pappa vid cirka 20:20. Min bror, svägerska, brorsdotter och hennes sambo, min syster, svåger och så klart min styvmor är där då. Då när jag har kommit så kommer doktorn och informerar oss igen, de väntade bara på mig ifall de skulle gå snabbt. Vid ca 21:15 extuberas han och vi väntar bara på slutet, som de säger, kan gå snabbt eller ta lång tid. Jag har ju varit med förr i liknade situationer, i och med mitt jobb, känner att det inte kommer ta så lång tid. Han har svårt med andningen, mycket slem, hög andningsfrekvens, hög hjärtfrekvens. Hans fötter och händer blir blå och kalla ganska snart. Men han kämpar på, envist. Han har ingen kateter så runt midnatt vill personalen kontrollera om det behövde bytas. Av erfarenhet, även här, så vet jag att om man gör saker som att vända patienten kan det vara det sista som kroppen orkar med. Så var det denna gång, personalen hämtade snabbt in oss och sa då att nu är det inte långt kvar. Långa andningsuppehåll, en hjärtfrekvens som minskar hastigt.
Så han somnar in, efter midnatt, med oss runt omkring. Jag har för mig att klockan var kvart över, men min svåger tror att den var närmare fem i halv ett. Hur som helst, min far, envis kämpande, somnade in den 15:e december. Och inte på min födelsedag.
Jag har alltid mått bättre av att skriva av mig saker, därför blev twitter ett stort andningshål det senaste dygnet…
