…när älsklingen hänger min handduk på handukstorken så den ska vara varm när jag kliver ur duschen.
…när älsklingen ställer fram müslin åt mig (den står annars väldigt högt upp i ett skåp, en av få nackdeler med att han är 1.90).
<3
…när älsklingen hänger min handduk på handukstorken så den ska vara varm när jag kliver ur duschen.
…när älsklingen ställer fram müslin åt mig (den står annars väldigt högt upp i ett skåp, en av få nackdeler med att han är 1.90).
<3
Ibland, eller förresten jag ska inte ljuga, rätt ofta så faller jag in i gamla tankemönster. Ofta kan jag tänka rätt från början men så börjar jag grubbla och tänka mer och helt plötsligt är allt fel i min hjärna. Man tycker att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men nej, jag lär mig inte.
I helgen var ett sånt här tillfälle, många tårar och oro blev resultatet. Så dumt, så onödigt. Det var något jag tänkt på ett tag. Något jag bestämt mig för att skjuta åt sidan eftersom jag tyckt det varit för tidigt, men det går inte alltid att styra tankarna dit man vill. Åtminstone inte helt. Min hjärna lindade oron i något annat men så klart visste jag vad den bakomliggande orsaken var, men den kunde jag inte uttrycka i ord. Bara i tårar. Och det som kom ut i ord var saknaden över mina hundar.
Ska försöka att bättre mig, jag ska.
Men så jag svammlar. Klockan är mycket, jag börjar bli trött. Kanske dags att sova, men det blir ensamt och ovant efter 9 nätter tillsammans med kärleken.
Tre underbara månader tillsammans med P idag, de bästa månaderna i mitt liv (även om de hade varit ännu bättre utan sjukskrivningen). Är så glad att jag gick på tweetupen i maj för det var där vi träffades första gången, P kom fram och hälsade och jag föll direkt. *ler*
Älskar dig P, du är det bästa som någonsin hänt mig. <3
Ännu en dag över och det är dags att gå till sängs. En underbar dag stundar i morgon för då kommer min älskade P hem igen, som jag har längtat! Men först lite jobb och sen en tågtur och sen efter lite väntan så är han hemma och jag kommer återigen omslutas av hans armar. Ett stort tack till missarnas fd husse som gör det möjligt för mig att åka dit i morgon! Fast, å andra sidan så är det nog lite själviskt från hans sida också, han slipper baracken (stambyte pågår i hans lägenhet) som han bor i för tillfället och kan vara här med missarna hela tiden.
Har jobbat kväll på nya jobbet idag, första gången jag hade vårdlaget själv vilket var himla skönt, är inte så förtjust i att vara springsyster/bakomsyster/tredje syster. Hade glömt bort hur lugnt det kan vara på avdelning ibland (började ju min karriär som sköterska på en annan rehabavdelning). Känns som kontrasten mellan akuten och avdelning känns större än när jag gick åt andra hållet, har helt enkelt vant mig vid högre tempo. Men det är skönt att vara tillbaka i det gamla trygga och det är verkligen vad min sönderstressade hjärna behöver. Dessutom känns det så skönt att alla tycker det är kul att jag har börjat hos dem och de har verkligen fått mig att känna mig välkommen tillbaka (hoppade in där ibland som timmis under utbildningen).
Men nu sängen, ska snart tillbaka till jobbet igen. Och i morgon, denna underbara söndag, kommer jag nog gå och småsjunga mer än vad jag har gjort idag! Har förvarnat mina jobbarkompisar att jag nog kommer vara på fånigt bra humör i morgon, för i morgon kommer han hem!! *glad*