Tittar på No strings attached, en romantisk komedi. Ingen film man ska titta på när man ligger i soffan och känner sig lite ensam. Men ensamheten är ju självvald, så varför känner jag då så? Varför har jag börjat sakna den där tvåsamheten? Någon att skratta med, någon att prata med, någon som pillar en i hårbotten. Fast egentligen vill jag ju inte ha det där. Än. Jag vill må bättre i mig själv först, känna mig mer tillfreds med min kropp, få ordning på eländet och allt det där. Men ändå saknar jag det. Den där tvåsamheten. Den är ju rätt trevlig ändå.
Men kanske har jag haft min chans. Kanske har jag haft mina tre försök till kärlek och lycka, det kanske inte finns mer chanser för mig. Jag har haft turen/äran/förmånen att älskas av tre killar/män, men de har inte varit rätt för mig och jag har inte varit rätt för dem. Men tänk om det var mina tre försök jag fick, tänk om det inte finns någon rätt för mig?
Och en annan tanke, tänk om man var lika snygg som Natalie Portman. Snygg, liten och smal. Dessutom intelligent. Allt som jag inte är med andra ord. 😉
Nr 53 av #blogg100.