Det här blir nog ett spretig inlägg, har så mycket som snurrar i huvudet som jag känner att jag vill få ner. Om allt blir skrivet, det vet jag inte.
Semestern. Jag började mina fyra veckor med en undran, vad ska jag nu göra med mitt liv? Hade inget planerat, inget. Nu efterhand så är jag förvånad över att veckorna gick så snabbt som de ändå gjorde. Första dagen på semestern var jag riktigt nere och den värmande filt som ensamheten kan vara lös med sin frånvaro. Jag kände mig bara ledsen och undrade varför jag i hela friden tog fyra veckor på raken. Men jag bestämde mig för att inte tänka så och gjorde upp ett träningsschema som jag satte upp på kylskåpet, och så följde jag det. På så sätt hade jag något att göra varje dag och som fick mig ur huset, jag avvärjde apatin som så gärna vill komma och hälsa på när jag inte har något att göra flera dagar på raken. Och det hjälpte. Jag cyklade, gymmade, sprang och promenerade.
Nu är inte träning allt jag gjort dessa veckor, bara nästan. Jag har även varit hem en sväng till storasyster hemma i Enköping, men även där tränades det (jag och syrran cyklade bland annat till Västerås). Jag passade på att hälsa på en av mina äldsta vänner när jag var hemma, en sån där som man inte träffar så ofta men när man väl gör det så känns det som man träffades igår. Jag hade funderingar att besöka minneslunden där pappa ligger men jag klarade inte av det nu heller. Lilla pappa, kommer jag någonsin klara av det?
Pappa. Vad bra det hade varit om han hade varit i livet nu efter min så kallade mors bortgång. Det gör mig så ont att det nu ska vara ett sådant stort problem att jag och min syster inte hade någon kontakt med henne medan vår bror hade det. Så trött att anses vara boven i dramat när jag är ett av offren, eller offer är vi alla i detta drama. Trött på att det ska ha legat på mig att återuppta kontakten dessa 25 år när det var hon som kastade ut mig och sa att från och med nu så sa hon upp all kontakt. Trött på att bli svartmålad inför släkten att vara en usel dotter när det var hon som inte var en bra mor. Nej. Jag ska inte ödsla någon energi på detta, det är ingen idé. Jag har skrivit ett brev till min bror och gett min syn på saken och efter det…inget. Bra så. Då får det vara. Men tråkigt är det, denna mur som finns mellan oss. Han som en gång var min största idol.
Vad vore en semester om man inte slösar lite pengar? Jodå, här har det ”slösats” pengar trots att ingen resa gjorts. Bland annat så blev jag rödhårig igen och eftersom jag det gjordes på salong så kostar det ju en slant. Men ack så skönt det är att sätta sig och bli lite ompysslad i några timmar! 🙂 Jag litar helt och håller på min frisör och säger att hon får göra vad hon vill, både när det kommer till klippning och färg. Själva frisyren hände det inget med denna gång, jag bara gick från brunett till rödhårig. Annat jag slösat pengar på är lite nya väskor, skor och en ”juicer” (ett sätt för mig att försöka få i mig lite mer nyttigheter). Sedan tidigare i sommar så införskaffades en trainer till min cykel, ska jag cykla Vätternrundan nästa sommar (vilket jag ska) så kommer det behövas cyklas i vinter.
I kväll, så här sista dagen på semestern, så har jag träffat laget som jag springer Vasastafetten med. Vi har ju träffats förr och tränat, idag var det dags för ett möte för att få ihop logistiken inför loppet och, så klart, festen efter. Eller ja, middagen efter i alla fall. Här i veckan provsprang jag min sträcka, och gick den tillbaka sen, och du milde tid vad den var hemsk! Den börjar med fyra lätta kilometrar, nedförsbackar, för att sen övergå till sju tuffa kilometrar, uppförsbackar. Jag har aldrig varit bra på att springa uppför, vilket även gäller allt annat som går uppför (cykel och skidor) men nu efter svackan, som jag hamnade i när min vänsterfot började krångla, så är jag rent ut sagt usel på att springa uppför. Det känns som problemen med foten gör att jag har ändrat mitt löpsteg/-teknik plus att jag tappat en del av min kondition.
Konditionen ja. Saken är ju den att jag skulle vara någon helt annanstans löpmässigt just nu. Jag skulle ha sprungit mitt Stockholms marathon och legat i träning för Lidingöloppet, istället så har jag rätt nyligen börjat kunna springa på foten. Så hur är det med fotuslingen? Nja, sådär skulle jag vilja säga. Inflammationen har nog läkt ut men istället så har jag en begynnande hälsporre som jag med alla medel försöker bekämpa. Men det går i vågor. Idag till exempel kändes foten riktigt bra, men andra dagar kan jag inte gå utan att halta. Men envisheten, pannbenet, det finns där och jag vet inte om det är så bra alla gånger. När det kommer till Lidingöloppet så har jag mer eller mindre bestämt mig för att det inte blir någon start och att jag därmed skjuter upp mitt försök att genomföra en Svensk klassiker till det är dags för Öppet spår i vinter. Jag har visserligen redan simmat Vansbro men det var så kul så det hade jag ändå tänkt göra om nästa sommar. Men. Som sagt. Jag har inte helt bestämt mig. Än.
Kan inte skriva om semestern/sommaren och inte nämna ensamheten. Jag har sagt det förr, och säger det igen, men ensamheten stör mig inte. Oftast. Men när det kommer till lediga dagar och då speciellt flera lediga veckor, då kan det bli lite för mycket av det goda. Speciellt om jag inte har några större begivelser inplanerade. Man hinner tänka en hel del och det är inte alltid nyttigt. Jag har grubblat och funderat över de vägval jag tagit i livet, om jag valt rätt väg alla gånger. Jag vet, helt meningslöst att fundera över detta eftersom man ändå inte kan gå tillbaka och ta en annan väg. Har tänkt en del på mitt äktenskap och exmannen, vilket i sig inte är så konstigt eftersom jag för ett par dagar sedan skulle ha firat vår 15:e bröllopsdag….nu blev det inte ens fem. Jag sa till min exman att jag inte ville vakna upp om tio år och ångra att jag inte gjorde det här (det vill säga lämna honom) tio år tidigare. Hans svar på det var att tänk om jag vaknade upp om tio år och ångrade att jag hade gjort det tio år tidigare. I år är det 10 år, och nej, jag har inte vaknat upp och ångrat det. Däremot tycker jag att det är tråkigt att det blev som det blev, att de tunga åren då vi försökte bli gravida drev oss isär. Hade funderingar på att skriva till honom, men vad hade det tjänat till. Han kommer säkert ändå inte ihåg denna diskussion och efter som vi inte har haft någon kontakt alls de senaste åren så skulle det bara vara konstigt.
Så klart kan jag inte låta bli att tänka på hur det hade blivit om vi sluppit de tunga åren, hade det fungerat då? Och sen tanken att jag skulle ha så stora barn om vi hade lyckats, eller om jag inte hade haft missfallet några år senare – hur stort det barnet hade varit. Men livet blev inte så. Så jag fortsätter leva livet efter devisen: blev inte livet som du hade tänkt, gör något annat av det.
En sista tanke innan jag går och lägger mig. Varför ska man alltid behöva mötas av en sådan dyster och medkännande uppsyn så fort man nämner att man spenderar semestern ensam? Det är som andra har mer problem än vad jag har över ensamheten. Jag har inga problem med det, men det är precis som man säger att man är ensam på midsommar- eller julafton – folk tycker synd om en. Ja, det finns det som tycker ensamheten är jobbig, men jag gör oftast inte det. Är det så svårt att förstå?
Ja, så var det med den saken. Måndagen är redan här, vilken tur att jag börjar första veckan efter semestern med en ledig dag. 🙂 …orkar inte läsa igenom detta, så konstiga meningsbyggnader, stavfel och upprepningar får ni stå ut med…
