Känner mig inte alls i form idag, typiskt apatiskt Miahumör, oftast förekommande på helger. Struntar i promenaden och tänker istället äta frukost och sen ta en lång härlig dusch. Det går snart över, det vet jag, men just nu känns allt så himla tråkigt igen. Kan inte få tankarna dit jag vill och jag kan ärligen erkänna att jag inte anstränger mig tillräckligt.
Men det ska bli kul att jobba, hoppas det är ett bra gäng som jobbar ikväll.
Sov cirka två-tre timmar i natt innan mobilen ringde och tyckte att det var dags att gå upp. Varit trött på jobbet hela dagen och haft en del att göra, men inte allt för mycket som tur var. Väl hemma från jobbet så gav jag mig ut och cyklade en timme, blev en och en halv mil varav en stor del i motvind. Skönt var det hur som helst att komma ut. …och sen blev det kebab.
Sen tittade jag på Sjukhuset och somnade på soffan, vaknade för tio minuter sedan. Känner mig aningen slutkörd och funderar faktiskt på att gå och lägga mig. Blev ingen mer tröstätning här, men jag har glass i frysen….och så bullar, Pringles och lite godis – inte bra. Men jag tror inte att det blir något mer i kväll, får ta det på mina lediga dagar, för nu blir det sängen. Måste sova.
Inte så mycket tårar idag, men det känns tungt, så tungt. Livet känns så tråkigt helt plötsligt. Varför skulle det bara finnas intresse från min sida, varför kunde han inte finna den ”rätta känslan” när jag kunde det, varför dög jag inte? Så många frågor men inga svar. Så därför nervärderar jag mig mer…
Fast en glädjande nyhet kan jag komma med, vågen var snäll i morse.
…och ett hjärta som gör ont. Det var inte meningen att det skulle vara så här, det var meningen att jag skulle må bra detta år. Och jag har ju verkligen mått bra, bättre än någonsin, något jag gjorde redan innan jag träffade han som nu får mina tårar att rinna och mitt hjärta att värka.
Har de senaste dagarna bara väntat på det som skulle få mig att nå bergstoppen och vända min resa ner. För jag har gått med en känsla av att jag snart måste nå toppen, tyvärr hade jag rätt och jag besegrade berget i fredags för att på kvällen börja min vandring ner igen. Kan bara hoppas att jag inte hinner ända ner till botten innan jag åter igen kan blicka uppåt. Vill inte, SKA INTE, ner i något djupt hål igen! Jag har haft mina avgrundshål och jag vill aldrig tillbaka igen.
Jag trodde att det jag kände var ömsesidigt, jag hade fel och det fanns bara från min sida. Jag föll för honom, mer än vad jag någonsin gjort för någon annan i mitt vuxna liv. Kände mer än vad jag gjorde för exmannen och mer än vad jag kände för katternas fd husse. Så blev det så här. Sa när jag lämnade katternas fd husse att jag skulle vara singel för all framtid, åtminstone för ett långt tag fram över. Nu menar jag det verkligen, vill inte falla för någon igen, vill inte utsätta mig för denna känsla igen. Vill inte ha ont…
Katternas fd husse ringde förresten i kväll och frågade hur det var. Jag berättade, nu vet jag hur han kände/känner det. Han tyckte att jag skulle ringt och pratat med honom, men jag sa att det skulle kännas lite konstigt: ringa till sin ex och berätta att man fått hjärtat krossat. Hur som helst, han tycker vi båda ska börja nätdejta igen… Men jag vidhåller, aldrig mer. Nu är det jobbet som gäller, jobba, äta, sova… Och träning. Attans, vad snygg jag ska bli! *skevt leende*
Det jobbigaste är att jag åter igen har fått bekräftat för mig själv att jag inte duger, att jag inte är något att ha. Att jag alltid har haft rätt i de tankarna… Fet, ful och äcklig, det är jag det. Värdelös…
I morgon ska jag äta/frossa/må dåligt. Sen ska jag börja ta mig ur detta, men jag måste få sörja lite först. Allra först måste jag dock jobba en A-tur så nu måste jag få lite sömn, åtminstone försöka.
