Den här veckan har det varit många funderingar om barnlösheten, bland annat skrev jag om det och eländet tidigare i veckan. Jag har även kommit i diskussion angående barnlängtan och vad vi ofrivilligt barnlösa kan utsätta oss för i vår önskan att bli gravida. Jag hade tänkt vara tyst och inte säga något, orkade liksom inte ta den diskussionen igen. Hur som helst, det hela gick ut på att vi måste vara helt galna som utsätter oss för livsfara (?) för att få barn. Det började med att de pratade om komplikationer som kan inträffa när man är äldre och blir gravid. När samtalet sedan kom in på att det bara är IVF-mammor som är äldre, då kunde jag inte hålla tyst för så är det ju inte. Självklart var det här personer som blivit gravida bara de tittat på ett par kallingar och som inte riktigt kan förstå till vilken grad denna barnlängtan gör att man nästan utstår vad som helst. Några dagar senare kom en av de inblandade och bad mig om ursäkt för att hon inte hade förstått hur det kunde vara och att hon kanske hade sagt saker som gjort mig ledsen…alltid något.
Idag kom nästa samtal om barnlängtan. Vi pratade om möjligheten att åka utomlands som ensamstående, för insemination, IVF eller embryodonation. För mig är det ju det sistnämnda som skulle kunna vara aktuellt, och jag skulle ljuga om jag inte har funderat på det. Inte bara just embryodonation utan även IVF utomlands. Just IVF är i mitt fall ganska uteslutet eftersom jag är så svårstimulerad så det tidigare varit tal om äggdonation. Det har stannat vid tankar, för med mitt jobb skulle det inte fungera att få barn ensam sa jag. Den äldre kollega som jag pratade med sa då att när det gällde hennes dotter så var det där hon kom in i bilden. Som stöd, barnvakt och hjälp då det behövdes och hon undrade om inte jag hade några runt omkring mig….men jag har ju inte det.
Jag har inte det. Jag är ensam och inte ens om pappa levde skulle jag ha det stöd som behövs. Hade jag haft kontakt med min mor så hade inte det varit till mycket hjälp det heller. Och syster bor för långt bort. Så jag är ensam vilket gör att det inte skulle fungera. Inga egentliga vänner i närheten har jag heller som skulle kunna finnas där.
Men min barnlängtan finns kvar, kommer kanske alltid att finnas. Men när du återigen blivit singel, även om det inte hade spelat någon roll eftersom jag har haft en tendens att hitta de som inte vill ha barn, så är det vid barnlängtan det stannar. Det kommer aldrig bli några barn för mig, och det har jag accepterat. Men hoppet finns ju där, hur knäppt det än låter (åtminstone i mina öron). Fast att hitta någon som är inne på samma spår, bli skriven på samma adress (ett krav för att få göra IVF, tidigare i alla fall), komma först i kön och få börja behandling…det känns ganska hopplöst. Speciellt i den ålder jag är, och skulle det då behövas väntas på äggdonation, då är det alldeles för sent.
(Och jag orkar inte läsa igenom detta, så konstiga formuleringar får ni ha överseende med.)
Nr 52 av #blogg100.