Bättre sent än aldrig men här kommer en lite redogörelse för mitt senaste lopp. (Jag har ännu inte skrivit om mina timmar i fäders spår, men det kommer nog någon gång…hoppas jag.) Women’s Health Halvmarathon är ett lopp som syrran har tjatat på mig om att springa eftersom man får ett smycke istället för medalj vid målgång. I år var det tredje året som loppet gick och i år fick hon som hon ville. Eller fick hon det?
Både min och min systers uppladdning inför detta lopp var sisådär. Min syster drogs länge med en envis förkylning och varför jag inte var så väl förberedd kan jag faktiskt inte riktigt komma ihåg, men jag misstänker att det var så att jag prioriterat spinning och cykling på grund av turen runt pölen som närmar sig med stormsteg.
Och så var det vädret. När jag kom hem till min syster och svåger så var det första jag fick höra av min kära svåger att hon springer inte om det regnar. Min syster sprang ju Stockholm marathon i ösregn förra året och om man säger så här: hon var inte sugen på att springa i regn igen. Och vad lovade väderleksprognosen? Jo just det, regn. Om jag ska vara ärlig var varken jag eller min syster särskilt pepp på att springa, men hade jag nu kommit ner från Dalarna för att springa det förbaskade loppet så skulle det minsann springas också. Så hon fick som hon ville och inte kunde tjata om det mer, om inte annat.
N
å väl, dagen började med sol och vi hade sol ända till det var dags för start. Då kom molnen. Men hellre moln än sol, om jag får välja. Men hur som helst, vi kom iväg och till en början sprang jag och syster tillsammans men jag kände efter fyra kilometer att jag inte skulle orka i hennes tempo så jag saktade ner och tog det lugnare.
Loppet har start och mål vid Sjöhistoriska museet och är sen upplagt så att man springer en liten runda på Östermalm för att sen avsluta med två varv på Djurgården. Och just det här med att springa två varv på samma bana har alltid varit något jag valt bort, eftersom jag tycker det är mentalt jobbigt att veta att det inte är nu som jag får gå i mål eftersom det är ett varv kvar. Jag tycker det är jobbigt att se att jag kunde vara på kilometer XX men jag är bara på kilometer XX.
Men tillbaka till själva loppet. Efter jag hade släppt syrran så tog jag det ganska lugnt men hade koll på klockan så att jag skulle klara tidsgränsen på tre timmar (ack denna stress över att vara långsam och egentligen inte i form för långlopp). På första varvet på Djurgården kändes allt bra och jag blandade mellan löpning och gå (mest löpning), vädret höll sig hyfsat men det kom några regnstänk vid några tillfällen. Vid varvning kände jag mig fortfarande hyfsat pigg men det ändrade sig efter halva andra varvet. Nu började jag bli lite trött, förmodligen på grund av att jag sprungit få längre distanser sedan Lidingöloppet (på grund av löpvilan som min inflammerade fot krävde). Jag blandade fortfarande löpning med gång men nu var det övervägande gång. Vädret hade blivit kallare och det hade börjat blåsa och efter en sträcka (runt 18-19 km) där man sprang längs vattnet var mina lår som isklumpar. Hur gärna jag än ville springa så tog det stopp, låren var så stumma. De sista kilometrarna var det enbart gång som gällde, förutom när jag kom till upploppet – då måste man ju springa. Det var så skönt att komma i mål! 🙂
Det bästa med dagen: att jag träffade en gammal kursare från sjuksköterskeutbildningen innan loppet! Helt otroligt egentligen eftersom vi inte hade bestämt träff, hon råkade bara springa på oss när hon letade efter var man hämtade ut nummerlappen. Extra kul att träffa henne eftersom hon är en av mina förebilder när det kommer till just löpning. (Och lite komiskt eftersom vi har en tendens att springa på varandra på olika lopp, trots att det är mycket folk i omlopp.)
Det bästa med loppet: att jag hade hälsningar från en jobbarkompis vid några platser under loppet. Min jobbarkompis har en vän som bor i Stockholm som undrade om inte hon kände någon som skulle springa loppet. Och det hade hon ju, så på svängen på Östermalm blev jag påhejad och sen vid varvningen. Jag blev så peppad och glad för det, det betydde mycket. Att någon hejar på lilla mig liksom, att jag för en gångs skull inte gör något ensam. Nu gjorde jag ju visserligen inte det ändå eftersom jag sprang loppet med min syster, men äsch – ni kanske fattar ändå.
Kommer jag springa loppet igen? Nja, vet inte. Det är det här med att springa två varv på samma bana. Men vem vet, jag kanske har ändrat mig till nästa år. Och om under händer så kanske jag är i superform då så att det inte spelar någon roll.
Ja, så var det tiden. Min första halvmara. Långsam som jag är. Och som något som verkar ha blivit en vana vid det här laget: inte tillräckligt förberedd för uppgiften.
2:54:31
Men jag gjorde det och var inte sist (vilket brukar vara mitt mål). Och syster då? Hon kom i mål ca 10 minuter och 37 placeringar före mig, alltså inte så långt före trots allt.
›› 70/100 #blogg100
