Aaah, äntligen något superlätt! 🙂
Till frukost blev det yoghurt och müsli, detta var vid 11-tiden. Lite mellanmål på eftermiddagen, tre kanelknäcke. Sen tog vi en promenad och jag råkade få i mig en chokladboll och te på Barista. Deras chokladbollar kan jag verkligen rekommendera, supergoda! Middagen har vi precis dukat undan, jag gjorde min tomatsoppa med pepparrotstopp och till den lite bröd.
Sen ska det inte ätas något mer idag, åtminstone inte för mig.
Ja, var ska man börja egentligen. Inget direkt roligt ämne tycker jag, eller det hade det kanske varit om mina föräldrar inte var som de är. För ett par veckor sedan så gick jag och funderade på om jag kunde välja något av allt elände som funnits/finns i mitt liv att ta bort så skulle det ha varit mina föräldrar. En hemsk tanke egentligen, men ack så sant. Många skulle säkert tro att barnlösheten var något jag velat välja bort, och visst den har inte varit kul, men jag hade hellre haft en bra uppväxt för den jag hade plågar mig fortfarande.
Men nu kom jag lite på villovägar från ämnet.
Min mor har jag inga positiva minnen av och jag har verkligen försökt komma på något men det går inte. De kanske finns men i så fall så har jag har jag förträngt dem, precis som så många år av min barndom. Det jag kommer ihåg är hur hon låste in mina leksaker för att jag inte skulle stöka ner, en annan sak är hur hon en gång tyckte jag var besvärlig och sa att nu går hon och kommer inte tillbaka. Hur gammal kan jag ha varit den dagen? Minns ej men jag hade inte börjat i skolan i alla fall.
Jag har inte haft någon kontakt med min mor sen den 18:e augusti 1990 (eller var den den 20:e, nu blev jag osäker). Den dagen sa hon att hon inte ville se mig mer, att jag inte behövde henne, att hon sa upp alla band med mig (och mina syskon). För ett tag sedan så såg jag ett foto av henne på Facebook (min äldsta systerdotter har kontakt med henne nu) och jag kan ärligen säga att jag inte kände igen henne, hon ser inte på något sätt ut som jag minns henne. De 20 åren har förändrat både henne och mig och kanske skulle hon inte känna igen mig heller…om hon nu ens skulle vilja det.
Min far. Var börjar man? Han har alltid ställt upp för mig, alltid funnits där och hjälpt mig så gott han har kunnat. Men hans alkoholism har gett mig många sorger och har fått mig att gråta många tårar. Trots detta är han min far och jag bryr mig om honom, jag försöker bara undvika honom när han har druckit. Jag vill inte prata med honom eller se honom då, ibland är det dock oundvikligt. Tyvärr.
Barn. Lekis. Kuddhav. Sjörövare. Kapten. Matros. En faller i havet, en blir räddad, bara en blir kär.
Håkan var kaptenen, jag var matrosen (och även den bästa sjörövaren så klart), jag föll i och Håkan räddade mig. Jag var fast. Och trots att jag bara var 6 år vid tillfället så höll kärleken i sig i 5-6 år.
En verklig utmaning för mig, precis som för Maria, för vad skriver jag när jag egentligen inte vet vem jag är. Eller jag vet VEM jag är men ibland känns det inte så, vet inte vad jag tycker, vad jag vill, vad jag tänker… Kanske jag skulle ta och göra det enkelt för mig och inte krångla till det, inte tänka utan bara skriva. Som vanligt med andra ord.
Jaha ja, Maria är namnet. Maria Johanna för att vara exakt. (Mia på nätet förutom på Twitter, blev för konstigt när folk tilltalade mig Mia.) Det var mina syskon som valde att jag skulle heta Maria och jag har många gånger funderat över vad de egentligen tänkte med, är inte så förtjust i det valet. Johanna har jag fått efter farmor.
Jag fyller 35 år om cirka två veckor, något jag verkligen inte ser fram emot. *ryser* Har haft åldersnoja sen jag fyllde 24 och jag kan inte påstå att den blivit bättre med åren.
Uppvuxen i Hummelsta utanför Enköping men huserar nu i Uppsala i min underbara lägenhet som jag snart bott i ett år. Jobbar gör jag som sjuksköterska på en rehabavdelning, hoppas på att få plugga vidare till operationssköterska nästa år.
Flickvän till underbare P som jag träffade för ett halvår sedan på #tweetupsthlm, bästa halvåret i mitt liv (trots sjukskrivning och jobbbyte).
Matte till busmissarna och Vimmerbytöserna Saga och Siri, mina pälsklingar och bebisar.
…och, kan inte skriva om mig själv utan att nämna det eftersom det tyvärr är en ”stor” del av mig, ofrivilligt barnlös. Min stora sorg, min längtan, min livskris…
Finns mycket mer men det får räcka så.
