Kategori: om vardagen

Första passet, första veckan

26 veckor långt är träningsprogrammet som jag följer på Marathon.se, idag var första passet och om vi säger så här – det känns rätt avlägset det där målet, att springa Stockholm Marathon den 30:e maj 2015. Idag är det 179 dagar kvar och jag vet att om jag bara håller mig till mitt träningsprogram så kommer det inte bli några problem, men jag måste verkligen hålla mig till programmet och inte avvika någonstans på vägen…något som jag annars har en tendens till att göra. De lopp som ingår i Tjejklassikern är så pass korta att man klarar av dem även om det varit sisådär med träningen, men när det kommer till ett marathon så är det inte riktigt lika enkelt.

Men hur som helst, nu är träningen i gång och i gång ska den förbli. Dagens pass bestod av mestadels gång eftersom jag har valt ett program med en hög förväntad sluttid, snabb är nämligen något jag aldrig kommer att bli. Programmet riktar sig nog främst till personer som i dagsläget inte springer alls, åtminstone känns det så, men jag har ändå valt att följa deras passbeskrivningar och då försöka hålla ett lite högre tempo än vad som är tänkt. Det skadar aldrig att försöka bli lite snabbare tänker jag.

Nästa löppass blir på torsdag och i morgon så blir det en sväng till gymmet. Har ännu inte bestämt mig för om det blir Styrka med boll eller bara styrketräning, får se hur jag känner i morgon.

100 dagar, 100 inlägg – #blogg100 är över för denna gång

För andra gången går jag i mål i #blogg100, för andra gången har jag lyckats producera ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Min upplevelse är att det var svårare denna gång. Förra året var det jobbigt i början men det blev lättare under tiden dagarna gick, så var det inte alls i år. Jag har många dagar kämpat för att komma på något att skriva och flytet i bloggandet kom aldrig men i mål kom jag i alla fall…

…precis som jag gjorde i Tjejvättern igår, ibland är det bra att vara lite envis. Hade utlovat ett inlägg om hur det var igår men det får komma en annan dag eftersom jag nu ikväll fastnade nästan tre timmar i telefon med Maria och inte fick jag något chokladägg för det. 😉

›› 100/100 #blogg100

Semester!

Lediga dagar, sova länge, göra vad man vill. Semester. Underbart. Dock bara i en vecka, resten tar jag i slutet av augusti. Konstigt nog blev jag mer trött av att vara ledig. Eller det kanske inte är så konstigt eftersom jag gnällt över den förlamande tröttheten hela våren.

Hur som helst, denna första semesterdag har jag bara tagit det lugnt. Tog en härlig sovmorgon och låg kvar länge i sängen trots att jag var vaken. Väl uppe hamnade jag vid datorn ett tag innan jag satte igång både disk- och tvättmaskin. En liten promenad hanns med, köpte hem lite smågodis och tog sedan ett långt och härligt bad. Och med tanke på badet i alldeles för varmt vatten, åtminstone i början, så är det inte så konstigt att jag är så trött nu. Tänkte snart bege mig mot sängen och läsa lite, något som jag nästan aldrig gör eftersom jag nästan bara läser när jag badar. (Det vill säga från alla böcker jag lyssnar på, då pysslar jag med både det ena och det andra samtidigt.)

I morgon blir det mer aktiviteter, bland annat packning inför helgens cykellopp.

›› 96/100 #blogg100

Rubrik av något slag

Det blev ingen fotografering i morse, några minuter efter jag stigit upp ringde telefonen och fotograferingen bokades om till i morgon eftermiddag. Fotografen hade ringt dig sjuk med magsjuka och ingen annan fanns att tillgå med så kort varsel. Inte mycket att göra åt det och jag är glad att han inte kom hit och smittade ner mig. Men ändå, lite jobbigt är det ju. Jobbigt att bo i en piffad lägenhet där nästan allt är undanplockat och jobbigt att behöva stressa hem från jobbet i morgon. Och jag som hade tänkt köpa hem sushi för att ”fira” att jag är ledig en vecka. Om jag flexar kanske det hinns med, men det beror ju på om arbetet tillåter det. Är visserligen administrativ hela dagen men sådant kan ändras om för många är hemma sjuka.

Och i allt det här så kan jag inte låta bli att se det som ett dåligt tecken, hur dumt det än kan låta.

›› 94/100 #blogg100

När valde jag ensamheten?

En helg är snart förbi, en helg där jag piffat och fixat i min lilla lägenhet som nu ska säljas. Jag tillät mig själv att ta ett bad nu på kvällen och när jag låg där och tänkte fastnade jag vid frågan: När valde jag ensamheten?

Att lägenheten ska säljas beror på att jag har valt att flytta bort från storstaden och Yttre bortre, till en mindre stad där jag inte känner någon. Det skrämmer mig inte, jag är inte rädd för att bli ensam. Ensam är jag redan. Ensamheten i en ny stad är därför inget som oroar mig. Jag umgås nästan aldrig med någon här, jag kan lika gärna inte umgås med någon där. Visst händer det, dock väldigt sällan, att jag gör något med en arbetskamrat men större delen av min fritid spenderar jag i min ensamhet. Så att jag flyttar dit jag inte känner någon blir inte någon större skillnad. Tragiskt? Ja kanske, men jag har inte valt att se det så. Det är bara ensamhet.

Men när valde jag denna ensamhet? För i mångt och mycket är den självvald. Jag umgicks med folk förut, med vänner och bekanta. Framför allt, jag hade vänner och bekanta, nu känns det bara som jag har arbetskamrater. Missförstå mig rätt, jag har vänner, jag har bekanta – men jag umgås inte med dem. Kanske upphör de att vara just vänner och bekanta när ett visst antal år förflutit utan kontakt? Har det varit mitt val att inte ha någon kontakt och när tog jag detta beslut och valde jag dette medvetet? Jag tror inte det, jag tror bara att när jag mådde dåligt upphörde att höra av mig. Jag bär alltid med mig en känsla av att inte duga så varför skulle då någon vilja umgås med mig och när jag mår sämre är denna frågan så stark att det snarare är ett påstående. Så klart ingen vill ha kontakt med mig, jag är ju inget att ha. Ensamheten blir då en tröstande filt som jag kan svepa om mig och slippa fundera på andras tankar om mig, den tröstande filten har sedan kommit att trösta även i andra sammanhang, den har kommit att bli en vän och en följeslagare som jag behöver. Jag behöver ensamheten för att må bra.

En fråga är dock hur det kunde ha varit, hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade valt ensamheten.

›› 93/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: