Författare: Mia

Tröttheten

Ibland är man bara trött och tröttheten får en på dåligt humör. Eller nej, inte dåligt humör, nedstämd. Vet egentligen inte varför men man kan ju inte vara glad hela tiden. Jag tror jag hade varit på bättre humör om jag hade varit ledig i morgon också, jag har aldrig varit så förtjust i endagsledigheter.

Jag har fått en hel del gjort idag i alla fall, vilket betyder att jag kan ta det lugnt i helgen – alltid något. Jag har ”nätat” in min balkong, och det tog längre tid än vad jag hade trott och krångligt var det också. Har hunnit med lungröntgen, gymmet och tvättstugan också.

Tröttheten blir inte bättre av att jag sitter här med datorn i knät och tittar på gamla avsnitt av ER. Lika bra att gå och lägga sig och hoppas på att jag vaknar på bättre humör i morgon.

›› 39/100 #blogg100

 

Jag tycker inte om doktorer!

Det kan ju låta som en konstig sak att säga när jag dagligen jobbar med dem. Och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tycker om de flesta av dem. Det jag menar är att jag inte är så förtjust i att uppsöka dem som privatperson när de är i sin yrkesroll –  det ska mycket till för att jag ska boka tid hos en doktor. Detta är inget unikt för mig, vi vårdpersonal är dåliga på att göra det.

Men idag, tro det eller ej, var jag till vårdcentralen med min hosta som jag har haft i tio år. Jag har faktiskt försökt få hjälp med den förut, tror det var 4-5 år sedan, men de var inte riktigt intresserade av att utreda den. Då var de mer fokuserade på mitt dåliga blodvärde som eländet hade ställt till med, men det var något som jag redan stod under behandling för så det var lite irriterande att de inte tog min hosta på allvar. Det senaste året så tycker jag att min hosta har blivit värre, och med nya arbetskamrater som tjatat på mig, så bestämde jag mig för att försöka igen. Doktorn som jag träffade idag tog det lite mer på allvar, eller hon lyssnade på mig i alla fall. Sen får vi se om det leder till något som gör att min hosta åtminstone kanske kan lindras lite.

Så idag har jag hur som helst fått lämna en massa rör blod, de tog en nasofarynxodling också och huvaligen vad jag avskyr det. Tyckte aldrig om peta i nästan på patienter heller för att jag vet att det inte är så trevligt, nu vet jag att det inte alls är trevligt – det var riktigt hemskt! Hur som helst, nu ska jag få göra en lungröntgen, tänkte göra det redan i morgon eftersom det har drop in på röntgen här hos oss. Remiss ska skickas för spirometri men enligt doktorn jag träffade idag så kunde det dröja för det var många som väntade på den undersökningen. Och till sist fick jag ett recept på Omeprazol eftersom min hosta kan bero på ett magmunsbråck, något som jag själv har misstänkt lite på grund av att jag ofta hostar så jag kräks i samband med måltider plus att jag hostar mer när jag går och lägger mig. (Något som dock talar emot den diagnosen är att jag nästan aldrig har sura uppstötningar.) Skulle ju vara skönt om det hjälper med Omeprazol, men har inte så stora förhoppningar. Min syster var skeptisk också när jag berättade om det. Och just ja, hon (min syster alltså) har hostat i fler år än jag. Hon väntar för nuvarande på att få komma till öron-näsa-hals.

›› 38/100 #blogg100

18 kilometer eller kan man hitta en perfekt runda

Yes, 18 km!

Igår var det åter dags för ett långpass och de börjar bli riktigt långa för mig som innan jag började detta projekt hade sprungit tio kilometer som längst. Vecka 18 på mitt program skulle avslutas med ett pass på just 18 kilometer. Eftersom jag är relativt nyinflyttad så tycker jag fortfarande det är svårt att veta var jag ska springa. Jag har under programmets gång ”fått” några kortare rundor, grunden är densamma i alla men de har lite olika avstickare som gör att de hamnar mellan 4-7 kilometer. Nu när varje vecka avslutas med ett långpass så är de lite för korta och jag tycker inte om att springa samma runda flera gånger under ett pass. Förra veckan, då jag sprang 16 kilometer, löste jag detta genom att hitta en runda på Funbeat. Rundan i sig var bra men underlaget däremot var sämre eftersom det i veckan hade snöat och snön hade inte hunnit försvinna helt trots att det var flera plusgrader och sol ute. Inför gårdagens pass satt jag och ritade upp en runda själv på iForm, men man vet ju aldrig om den blir bra.

Hur ska en runda vara då enligt mig? Helst ska det vara just en runda, eftersom jag tycker det är tråkigt att springa samma väg tillbaka. Sen vill jag helst att den inte ska vara för kuperad, eller i alla fall kuperad på rätt sätt. Det jag menar är att om det ska vara uppförsbackar så får de helst ligga i början och sen får det gärna slutta lite lätt utför de sista kilometrarna. Backarna ska helst inte vara för branta heller, vill jag ha branta backar på något pass så får det vara på en runda där jag springer just för att jag vill ha ett pass med backträning. Jag vill också att de rundor är den sträckan som jag valt att springa för dagen, ska jag springa 18 kilometer så vill jag att de också är 18 kilometer (ett plus eller minus på några hundra meter är ok). Jag vet hur jag vill att den perfekta rundan ska vara, eller jag vet vilken känsla jag vill ha när jag springer den. En runda kan kännas perfekt en dag för att inte alls känns lika bra nästa gång, problemet är att hitta dem.

Eftersom jag är nyinflyttad så vet jag inte hur vägar, cykelvägar och stigar hänger ihop och det gör det svårare att hitta den perfekta rundan. Visst, det går relativt lätt att sitta hemma vid datorn att snickra ihop en runda men en karta säger inte så mycket om storleken på vägen och ofta inte heller något om underlaget (om man inte helt tydligt ser att det är en skogsväg eller en asfalterad bilväg). Ett annat problem jag har är att komma ihåg den runda jag ritat upp när jag väl kommer ut, också en sak som blir svårare av att jag är nyinflyttad eftersom jag oftast inte har varit där jag nu planerar att springa. Igår löste jag detta genom att skriva upp korsningar och annat nyttigt så jag kunde ta fram och läsa. Och igår lyckades jag faktiskt ta precis samma runda som jag hade planerat! Motsatsen händer oftare än man kan tro, vilket jag också skyller på mitt dåliga lokalsinne.

Alltså, 18 kilometer är ju långt om man jämför med vad jag sprungit tidigare men ändå så kändes det inte så långt. Lite svårt att förklara men jag har ändrat mitt sätt att tänka på olika sträckor under tidens gång. När jag började springa för inte så många år sen så tyckte jag fem kilometer var hur långt som helst, å andra sidan så höll jag då på att dö efter bara en minut långsam jogg. Efter ett tag så sprang jag fem kilometer utan problem och tyckte då att tio kilometer var hur långt som helst. Men även tio kilometer klarade jag sen av att springa och tankarna då innan jag gav mig ut var att ”det är ju bara tio kilometer”. Igår när jag hade sprungit cirka en mil så tänkte jag att det bara är åtta kilometer kvar, ingenting med andra ord, och då kändes 18 kilometer inte så farligt.

Men jag skulle ljuga om jag inte sa att det var jobbigt. När jag hade cirka tre kilometer kvar så började det bli jobbigt och jag varvade löpningen med gång lite mer än vad jag hade tänkt mig. Min runda som jag hade ritat upp var bra men nästa gång springer jag den nog åt motsatt håll, nu avslutades den visserligen med en härlig nedförsbacke men för övrigt så var det motlut sista halvan av rundan.

Nu är det ny vecka och i helgen är det dags för 20 kilometer. Jag ser verkligen fram emot det! 🙂

›› 37/100 #blogg100

Man vet aldrig var man hamnar

Jag jobbade ju igår kväll när de visade 60-års firandet av Eurovision Song Contest så jag tittade på det ikväll istället. Visserligen hade vi inga operationer just då men mina två medarbetare ville kolla på någon fransk film så jag blev nedröstad. Nå väl, gick ju bra att se det idag också. Höjdpunkterna för mig var självklart Loreen och Herreys, även om det var roligt att se Johnny Logan också.

Efter jag tittat klart på showen så hamnade jag på YouTube, och när man väl kommit dit så vet man aldrig så noga var man hamnar. Började med Herreys, så klart, och via Johnny Logan (en låt som för övrigt alltid får mig att gråta, har ju en del sådana låtar) och Michael Ball (en ”gladlåt” för mig och som alltid kommer vara en av mina favoriter av ESC-bidrag) hamnade jag till sist på låtar som inte varit med i schlagerspektaklet. Bland annat mina stora idoler samtidigt och efter Herreys, nämligen Bros –  som jag älskade dem under några år! Och Johnny Hates Jazz, en skiva som jag hittade bland min storebrors hårdrocksskivor och fastnade för, kommer ihåg att jag satt i hans rum (det enda med en skivspelare) då han inte var hemma och sjöng för full hals. Och se kan man ju fråga sig hur det kom sig att han hade en skiva av JHJ eftersom det verkligen inte var hans musikstil över huvudtaget…kommer än idag ihåg hur han skämdes när han tvingades gå och köpa Herreys skivor till sin jobbiga lillasyster.

Jaha, sen vet jag inte riktigt men till slut satt jag och tittade på minnesfilmer om Patrick Swayze och tårarna sprutade. Jag sörjer än att han gick bort för tidigt. Så för att bli lite gladare igen var jag tvungen att titta på min favoritdans med honom från Dirty Dancing och nej, det är inte slutdansen utan denna:

Så, man vet aldrig var man hamnar när man går in på YouTube. För ovanlighetens skull hamnade jag inte i katträsket idag, som jag vanligtvis gör.

Annars då, jo, jag sprang 18 km idag! Men mer om det i morgon.

›› 36/100 #blogg100

Strålande sol

Solen strålar denna påskafton och på min balkong är temperaturen nu 14 grader. Jag föredrar ju vinter och kyla men kan ändå tycka det är lite skönt en dag som denna. Några fler grader får det bli men sen blir det för varmt. Några bilder på balkongen kommer sen när möblemanget är på plats, blommor är det lite för tidigt för än eftersom det är minusgrader här på natten.

På tal om vår så börjar det nog bli dags att skrota vintertemat på bloggen också, måste bara ta lite nya fotografier.

›› 35/100 #blogg100

%d bloggare gillar detta: