Genom Smartson har Saga fått äran att vara testpilot för Purina ONE BIFENSIS, hon klagar inte om man säger så. Hon var med när jag öppnade paketet och var sen ivrig att smaka, hon verkar tycka det smakade bra. Hon blir nu besviken när jag ger henne hennes vanliga mat men byta helt vill jag inte. (Hon äter vetrinärfoder annars och jag vill inte byta helt eftersom jag inte vill att hennes problem med urinblåsan ska komma tillbaka. Dessutom är det inte heller så bra att byta foder tvärt heller…)
Enligt medföljande informationsblad så innehåller Purina ONE BIFENSIS viktiga näringsämnen bland annat Omega 6 för en frisk päls med strålande glans. Jag hoppas det stämmer, även om hon bara äter det uppblandat med sitt vanliga foder, eftersom hennes päls den senaste tiden varit lite sisådär.
Nu ska Saga och jag bege oss mot sängen, vi är trötta idag.
Usch, idag känner jag mig bara less! Så länge jag var på jobbet var det ok men sen kom jag hem till den oändliga ensamheten. Jag blir så trött på den ibland. Jag skriver ofta att jag tycker om ensamheten och det gör jag verkligen, jag skriver att jag kan svepa den om mig som en värmande filt och så är det. Jag behöver den för att samla energi, för att orka med livet och allt som ingår i det.
Men så har jag de där dagarna då jag bara blir less på att vara ensam. Då saknar jag den där personen som får mig att inte vilja vara ensam. Den där som jag inte vet vem han är eller var han finns. Och framför allt inte hur man hittar honom. Men samtidigt som jag skulle vilja att han fanns så vill jag inte det. Eftersom jag behöver ensamheten och jag vet hur jag kan försaka den om han finns. Så… Mixed feelings.
Idag flexade jag ut tidigare från jobbet och kom hem cirka två timmar tidigare. Tid då jag kunde gjort en massa olika saker, men istället gick jag och la mig på soffan och sov. Jaha ja. Men jag orkade inte ta tag i något, jag kände mig bara less. Bara less. Gör mer saker i morgon istället.
Men varför gör du inte det då?! Ja, det kan man verkligen fråga sig. Jag försökte idag men det fungerade inte alls. Alltså, det fungerar att springa men det känns inte bra. I alla fall gjorde det inte idag.
Jag gav mig ut på förmiddagen idag och bara det är en förklaring till att det inte kändes bra. Varför? Jag är ingen morgonmänniska, inte heller en förmiddagsmänniska. Jag är en utpräglad kvälls- och nattmänniska och har så alltid varit. Men planen för dagen var att tvätta några maskiner tvätt så då var jag tvungen att duscha innan (eftersom jag hänger tvätten över badkaret).
Jag kände direkt att det inte stämde idag, kroppen kändes stressad och jag upplevde att pulsen var hög. Jag brukar kunna få bort den känslan men idag gick det inte alls. Försökte fokusera på annat, som att det var en bra låt jag lyssnade på, som att solen sken, att det är ok att ta det lugnt – men det hjälpte inte. Jag blandade gång och löpning men på det stora hela kan jag nog kalla passet en powerwalk istället för ett löppass, och jag valde ganska direkt att det inte skulle bli någon mil idag utan jag kortade ner rundan rejält.
En annan förklaring till att det inte känns bra just nu är att jag inte är i form eftersom jag knappt inte sprungit något sedan New York. Konditionen är usel, om jag säger så. Att jag dessutom lagt på mig åtta onödiga kilon sedan november gör ju inte precis saken bättre. Kroppen är så tung!
Men. Jag saknar den där känslan när det känns som hela världen ler mot mig och jag ler mot den, när jag kan springa långpass och det bara är härligt. Det är den känslan som gör att jag inte slutar springa, det och det faktum att jag tycker om att springa lopp och gå i mål. Och det är mycket roligare att gå i mål om man känner att man har gjort ett bra jobb, det vill säga om man har tränat. Jag är ju alltid långsam, men jag jämför mig å andra sidan bara med mig själv…och i vissa fall även min storasyster.
I just wanna run!
Och jag vet att texten till låten kanske inte passar så bra in på den känslan jag vill ha, men jag tycker om den och låten finns på en av mina springlistor.
Förra lördagen skrev jag om vilken låt jag tycker är den bästa melodifestivalvinnaren genom tiderna, men jag skrev aldrig vad jag tyckte om årets vinnare. Jag skrev inte heller om vilket bidrag som var min favorit och så kan vi ju inte ha det.
Nå väl. Årets vinnare, Robin Bengtsson med I can’t go on, var en av mina favoriter. För mig kom den låten dock på andra plats och den som borde ha vunnit var Mariette med A million years. Jag kan ha den på repeat här hemma och fuldansa hur länge som helst! Tack Spotify och Sonos. 🙂
Blev ju inte riktigt den sköna fredagskväll jag hade planerat. En lugn hemmakväll i soffan. Kom hem från jobbet, hann vara hemma en halvtimme innan de ringde från jobbet och undrade om jag kunde komma in. Det är ju så att vi på jourtid (kvällar och helger) är bara ett lag, det vill säga en operationssjuksköterska, en undersköterska och en narkossjuksköterska. Ibland bedömer dock doktorerna att vi behöver ta in ett extra lag för att två operationer behöver gå samtidigt. Och så var det ikväll. Narkosen har en sjuksköterska som har beredskap, men vi på opsidan har inte det. Jag var snäll att komma in när det ringde det idag…
Så himla typiskt att det ska hända en fredag när jag känner mig sliten efter veckan. Ibland är jag allt bra dumsnäll! Vilken tur att jag inte har något liv.
