När frustrationen river i kroppen och man tar till det gamla invanda sättet att lösa/förminska alla känslor man har i kroppen, varför gör man så? ”Man” i detta fall är självfallet jag och ”det gamla invanda sättet” är förstås att vräka i sig något ätbart. Och med ätbart i detta fall menar jag självfallet onyttigheter.
Varför gör man så?
Idag var en sådan dag. Efter jobbet hamnade jag på sängen eftersom sovrummet är det svalaste rummet i lägenheten, kollade i genom intressanta saker på telefonen och ville sen bara gråta. Frustration och förvirring blandas med tårar och blir sug efter bättring genom onyttigheter. Så vad gör jag, bakar en sats havreflarn och äter upp allt på en gång. För den oinvigde i kaloriernas värld kan jag meddela att det är cirka 1550 kcal, och med det intaget dubblade jag mitt dagliga ”dos”.
Så då är frågan varför gör jag så här? Så dumt. Speciellt eftersom jag försöker lära mig att det är bättre att träna ut mina känslor istället för att äta upp dem. Och jag har varit ganska bra på det den senaste tiden. Men inte idag. Idag var det äta som gällde. Min plan för veckan var egentligen att jag skulle cyklat cirka fyra mil efter jobbet men eftersom jag cyklade tio mil i tisdags och var på spinning igår så kändes kroppen sliten. Bättre alltså med en träningsfri dag men jag kunde ju tagit en promenad.
Suck. Gamla vanor är svåra förändra.
Den här frustrationen jag gått och burit på sedan i påskas måste jag bli av med, helst snarast. Jag behöver få svar på de frågor jag har, jag behöver veta var vi står. Ja, vi. Inte bara jag. Jag måste få veta vad det han egentligen vill. Vad han sysslar med. Jag behöver svar, vare sig det är bu eller bä…eller hur man nu ska se det. Helst före semestern så jag kan få ut dumheterna ur min hjärna innan sommarn är över.
Hmm, jaaa, vad ska man säga – nästa gång får det bli promenad före mat.
›› 94/100 #blogg100
I en lada av alla ställen. Med en narkossyrra i slutet av en jobbfest. Kan inte bli bättre!