Ibland krävs det så lite för att ett bra humör ska gå till uselt på bara några sekunder. Eller bra humör, eller jo, bra humör eller kanske ska jag kalla det neutralt humör. Sen ser jag något och genast slår det till det där som är en av de saker som kan få mig att dippa snabbare än man hinner blinka. Utanförskapet.
Jag säger det ofta, att jag trivs ensam och jag menar det verkligen. Men det behöver inte betyda att jag alltid vill vara ensam. Precis som andra har jag ett behov av ett sammanhang, att känna sig inkluderad, att umgås och prata, vara en del av något.
Idag var en bra kväll, det vill säga till för cirka 10 minuter sedan då jag gick in på Facebook och såg ett fotografi på ett sammanhang där jag kunde ha inkluderats.
Men. Inte.
Sen kommer tankarna som ett brev på posten, utanförskapet och tankarna runt omkring. Duger jag inte? Och i några sekunder rinner tårarna och jag vill bra gräva ner mig i mitt djupa hål och låta någon skyffla igen jorden över mig. Men se det går ju inte heller när man är ensam. *ironi*
Några minuter senare är tårarna torkade och jag vänder tankarna åt annat håll. Gläds över andra saker i mitt liv. Kampviljan väcks. Att ensam är stark, ibland. För jag är stark, jag har tagit mig i genom så mycket och jag står här ändå. Jag kanske vacklar ibland, eller ganska ofta, men jag är stark. Så det så. Och det hoppas jag att fortsätter att vara genom de motgångar som är en del av det liv jag har framför mig. Stark genom framgångar är en sak, det är oftast lätt….det är när livet känns tufft som jag är glad över den inneboende styrka jag har, den som jag tyvärr ibland glömmer bort att jag har.
Så.
Tack för att jag är stark!
›› 60/100 #blogg100
