Idag i sjuksoffan tittade jag på Gympaläraren på SVTPlay och kunde inte låta bli och tänka tillbaka hur det var med gymnastiken när jag gick i högstadiet. Eller idrott tror jag det hette då (gick ut nian år 1991). Jag kunde känna igen mig i ett fåtal saker, till exempel det där om att alltid bli vald sist när det skulle väljas lag. Med mina medfödda knäfel som jag dessutom redan hade opererat ett antal gånger så var jag ju inte direkt högvilt som jagades. (Fast det ändrade sig faktiskt lite mot slutet av högstadiet då jag började träna volleyboll på fritiden och till och med blev vald till skollaget.)
Om jag kände igen mig i något mer? Nej, inte mycket. Jag kan inte minnas att några i min klass skolkade från gympan och jag kan inte heller minnas att några valde att inte byta om. Nej, vi var där och vi var ombytta. Visst gnälldes det, men vi gjorde som vi blev tillsagda, i ur och skur. Och det här att alla satt med mobiler, läsplattor eller datorer – hmm, ja, sånt fanns ju inte på min tid. Så många som valde att vara stillasittande, som mådde dåligt. Jag blev ledsen.
Ett bra initiativ. Verkligen. Om det hjälper några så är det positivt, men en skola i Sverige är inte tyvärr inte alla.
›› 9/100 #blogg100