En liten delning av Tjejvättern på Facebook och genast har jag fler besökare på en dag än vad jag hade på hela förra veckan. Jag borde vara glad över detta men det är jag inte. Varför blogga om man inte vill att någon ska läsa, tänker ni, men jag har varit och är nöjd med min lilla skara läsare. Jag bloggar inte för att få många läsare, jag bloggar för att få ett andningshål, skriva av mig dåliga saker och dela av mig av roliga. Ja men, om du inte vill ha många läsare, varför skriver du då inte i en vanlig analog dagbok, varför delar du med dig av ditt liv på nätet så vem som helst kan ta del av det? För att jag trivs med det. Jag har bloggat, eller skrivit dagbok på nätet som vi kallade det i början, från år 2000. I början hade jag två dagböcker, en om det vardagliga livet och en om exmaken och mina försök att bli gravida. Mina funderingar i väntan på två blå hette min dagbok om ofrivillig barnlöshet och där skrev jag helt anonymt, inga bilder eller namn. Det fanns till och med dem som läste båda mina dagböcker men som inte visste att jag skrev dem båda.
Jag har aldrig aktivt delat ut adressen till min blogg till människor som känner ute i det analoga livet men alltid vetat om att risken funnits att de skulle hitta hit ändå. Det finns dock människor i mitt liv som vet om att jag bloggar, och som också läser min blogg, men dessa har jag oftast kommit i kontakt med mig genom sociala medier (minus Facebook) och då har de redan sett de ”sidor” hos mig som jag inte delar med alla.
Men så delas ett inlägg på Facebook och då hittar människor som står mig nära hit och jag känner genast flyktkänslan vakna till liv. Jag har flytt från en blogg förut, från en domän som jag hade under relativt många år och som kändes som jag, på grund av att min exman fortsatte att läsa där då och då. Efter några års hoppande på olika adresser så kom hoppfull.nu till och här har jag blivit kvar i fem år. Jag trivs här, jag tycker om hoppfull.nu och @hoppfull – det är liksom jag, även om jag kanske inte alltid är så hoppfull. Jag vill inte låsa hela sidan, jag vill inte byta domän och jag vill inte känna att jag helst borde skriva helt anonymt – jag har gjort de sakerna förr och jag vill inte göra det igen. Att blogga öppet men litet har fungerat för mig och jag vill känna att jag kan fortsätta med det.
Så vad vill jag egentligen säga med detta inlägg? Ja, vad kan jag säga, jag kan inte förbjuda någon att läsa vad jag skriver. Nätet är ”fritt”. Men snälla, om du känner mig, om du står mig nära – respektera då min önskan att inte fortsätta läsa här, det skulle betyda så mycket för mig.
Tack.
›› 53/100 #blogg100