Jag längtar efter att ge mig ut och springa! Fast det är en sanning med modifikation. Jag vill ut och springa en sådant där pass när det känns som man flyger fram och hela världen ler och du ler tillbaka. Men jag är inte där nu, jag vet att om jag skulle ge mig ut och springa så skulle jag bara känna mig tung och klumpig. Jag skulle ge upp och gå eftersom det blev för jobbigt, jag skulle komma in besviken på mig själv att jag tappat formen (om jag nu någonsin har haft den). Det skulle inte vara någon kul känsla. Så därför kommer jag inte ut.
Samtidigt så vet jag att om jag bara ger mig ut på de där hemska passen när allt känns fel så kommer det så småningom ett pass där allt känns rätt. Jag längtar efter de passen, jag längtar efter att känna att jag orkar milen igen. Jag vill springa de lopp jag brukar och förbättra mina tider. Så varför kommer jag då inte iväg?! Jag skyller på att jag är trött, att jag stått hela dagen på krånglig operation, att jag precis varit förkyld, att det är så mycket skönare att lägga upp mina trötta ben i soffan, att jag inte orkar sätta i linser….jag skyller på allt.
Om ändå någon bara kunde sparka ut mig.
›› 36/100 #blogg100