It’s not the life I thought it would be
But I’ll be alright
I know I will be
Raderna ovan kommer från en gammal favorit, Favorite things med Beth Hart. Jag har ofta tagit just dessa rader till mig, för livet blev ju inte som jag planerat precis. Eller kan man planera sitt liv, ja, till viss del kanske… Jag fastnade första gången för denna låt när jag snart skulle fylla 30, jag var nyskild och student – och barnlös. Det var verkligen inte så jag hade planerat livet, men nu var det så det var och jag försökte verkligen ta till mig tanken att det skulle bli okej i alla fall.
Lyssnade på denna låt på väg till jobbet idag, kände att jag behövde ta till mig de där raderna igen. Många barnbesked runt omkring mig nu och hur glad jag än blir för varje ett av dem så finns sorgen där över det som inte blev. Som ett litet hugg i ryggen varje gång, glädje för någon annan blandas med sorg för mig själv.
Barn är inte allt, säger de som vet. Och jag vet detta också, egentligen. Ibland är den vetskapen lite längre bort. Sen försöker jag tänka på alla saker som jag inte kommer föra vidare och tänker att det nog är tur ändå. För ett framtida barn slipper mina medfödda knäproblem till exempel, eller mina defekta synnerver… Sen tänker jag tanken som var min stora skräck när jag var yngre, tänk om jag skulle bli som henne, min så kallade mor, och låsa in leksaker för att barnet inte skulle stöka till sitt rum. Nu behöver jag inte fundera på det.
Så vad vill jag säga med detta, att allt kommer bli bra? Jo, för så kommer det bli. Jag har mina svackor, visst, men i slutändan så kommer det nog ändå bli bra – I’ll be alright, I know I will be.
Nr 42 av #blogg100.