Mitt monster har vaknat. Hon brukar ligga slumrande lång inne i min hjärna men det senaste året har hon långsamt börjat vakna till liv, nu är hon vaken och har brytit sig ur sin bur. Hon får sin näring av blodet som konstant rinner ur mig och medicinen jag tvingas äta trots att den inte hjälper. Hon är högljudd, skriker inom mig. Ingen hör förutom jag. Hon är ledsen, förtvivlad och förbannat trött på att finnas till. Avundsamheten finns där, hon ser allt, hör allt. Hånar mig, tycker jag är värdelös, att det är rätt åt mig.
Mitt monster har vaknat. Hon heter Barnlöshet. Ofrivillig Barnlöshet. Jag önskar jag var stark nog att låsa in henne igen.
Men jag orkar inte.