…egentligen på mitt gamla jobb? Idag gick det både läsa och lyssna på eländet.
Är så glad över att jag inte är kvar där och hade rätt i när jag kände att det inte verkade bli bättre, bara sämre. Tyvärr hann det gå så långt att jag inte klarade av att gå dit, helt sönderstressad. Så himla tråkigt att det ska behöva vara så här och många tankar går till mina gamla jobbarkompisar, det bästa gäng jag någonsin jobbat med. De kämpar på men får verkligen inget för det. Tragiskt.
…dök upp på min redan mörka himmel och helt plötsligt gick plusset i ekonomin från uselt till obefintligt. Vägrade att be om pengar från far min, blev istället ett samtal till missarnas fd husse. Inte mycket, bara så att jag inte hamnar helt på minus. Äta borde jag kunna göra ändå, har rätt mycket i frysen och om inte så är det bara 25 dagar kvar till nästa lön.
Det var den här ångesten jag hade väntat mig när olyckskorpen flög över mitt huvud på Gran Canaria. Jag visste att jag inte borde ha åkt. Nu får jag betala för det.
Men nu, sova. Försöka glömma alla bekymmer för ett par timmar. Men då kommer saknaden istället. Saknaden som gör fysiskt ont. Blir så besviken på mig själv när jag skriver ledsna dm till honom, men jag kan inte få ur mig något bra och glatt just nu. Av samma anledning skrivs det heller inga mail längre. Vill inte förstöra, men det känns som det är precis det jag gör. F*n vad jag saknar honom!
Om min iPhone 3G var så här snabb så skulle jag vara glad. Jag menar allvar. Min är långsammare. Och filmen visar inte min favorit: sättet min bara stänger ner appar och blir alldeles svart i 10 sekunder.
Blir så frustrerad.
🙁
Kan liksom inte låta bli. Och så många dagar kvar tills han kommer hem. En hel evighet. Och jo, jag gör saker, men det hjälper inte, tankarna far till honom nästan varje ledig stund. Tur att jag har en grisvecka på gång på jobbet, bara ledig en dag. Minimerar tiden över att tänka.
Sova. Nu.
Saknar dig, P. <3
