Sitter i nattlinne vid köksbordet, har precis avslutat en timmes frukost. Och ja, frukost, trots att klockan närmar sig 18, har jobbat natt. Funderar lite smått på om jag ska ta och bädda sängen för att sen hoppa in i duschen. Lugnt och skönt, underbart.
Det är underligt hur de där hormonerna kan påverka mig, igår var verkligen ingen bra dag och natten blev inte mycket bättre den. På grund av det tårar jag fällde så hade jag en härlig huvudvärk som sällskap ända fram till fyratiden i natt. Tårarna bidrog även med att mina ögon blev torra som fnöske vilket ledde till att jag med linserna såg otroligt suddigt, sista timmarna såg jag knappt vad det stod på skärmen…och det var inte kul att cykla hem halvblind, men hem kom jag i alla fall.
Känner att hormonerna börjar ge vika nu och att jag mer och mer blir mig själv igen. Jag blir inte överdrivet glad för småsaker, inte heller lika överdrivet ledsen för saker som jag i vanliga fall inte bryr mig om. Idag känns dessutom sorgen längre borta igen, där den brukar befinna sig, på ett behörigt avstånd. Men av med den helt, det blir jag nog aldrig. På tal om det så har styvsyster ännu inte fått barn, hon väntar otåligt precis som övriga familjen gör och kommer bli igångsatt (men när, det vill hon inte berätta).
Snart är det helg igen! Underbart. Men nu, dags att sätta lite fart här. Kanske skulle ta sig en promenad med Erasure i öronen.