…och av ensamhet. Nu får jag ge mig.
Flytten kommer allt närmare och samtidigt frustrationen över att inte klara av allt själv. För jag är en sån som vill klara av saker och ting själv, oavsett vad för saker det gäller. Sen hatar jag att be om hjälp och det har jag ALLTID gjort. Hur som helst, missarna fd husse ska hjälpa till och en gemensam kompis från hans jobb (men hon är sjuk så hon vet inte hur mycket hon orkar). Syrran pratade om att hon kanske kunde hjälpa till, men jag får se hur det blir med det. Styvmor jobbar, annars brukar hon vara bra på att bära. Och kommer inte styvmor är det ingen idé att pappa kommer eftersom han inte får bära…
Och vilka finns det sen att fråga? Inte många, och därför kommer tårarna. Och jag känner mig ensam, inte nog med att jag saknar någon att kramas med, jag saknar vänner också.