Författare: Maria

Jaha ja

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Vad har du gjort idag (läs lördag) då? Jaha ja, så du har gjort det, så spännande. Jag? Ja, vad har jag gjort (läs inget).

Jag har verkligen inte gjort något alls denna lördag, jag har inte ens varit utomhus. Det är sant. Riktigt uselt. Gick ju och la mig tidigt på fredagskvällen och läste ut denna bok, sov sedan länge och gick upp vid elva på lördagsförmiddagen. Katternas fd husse ringde och meddelade att jag behövde vara blomvakt ett par dagar och som ”betalning” kom han senare över med lite kanelgifflar (som jag är otrooooligt svag för), glass och chips. Och jodå, han vet att jag viktväktar (vem försöker jag lura att jag gör det förresten) men han frågade vad jag ville ha. Efter det blev det lite wiiande och jag svor över att jag var usel i pingis och frisbeegolf (helt och hållet de dåliga batterierna i handkontrollens fel).

Sen då, vad gjorde jag sen? Hmmmm, la mig i soffan och tittade lite på dokumentärer på Viasat History, sov nog lite grann också. Plåga grannen var det dags för sen, SingStar är inte lika kul ensam som i sällskap. (Denna är rolig att sjunga.) Försökte mig på lite pingis och frisbeegolf igen och med nya batterier så slog jag nya rekord till höger och vänster.

…mer tv, mer dator, mer gifflar… Dags att sova kanske så att denna otroligt underhållande lördag är över och bortglömd.

Bio bio bio

by  on  in om vardagen • 2 Comments

Jag vill gå på bio!!! Igår fick jag en liten present på jobbet eftersom jag inkluderade den första patienten i en buksstudie för några veckor sedan. Bio någon?!

Nu jobbedags igen…

Saga

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Saga

Underbara Saga. Svårt att tro att den söta lilla misse så ofta väcker matte alldeles för tidigt. Hoppas hon låter bli det i morgon bitti. Nu sängdags, hur nu det ska gå och sova när grannen ovanför poppar musik på rätt hög ljudnivå – observera att klockan är 1:38, jag verkligen älskar min granne.

Avundsjukan

by  on  in om barnlösheten • 0 Comments

Avundsjukan som vi barnlösa så ofta känner behandlas i en artikel jag råkade på när jag tog min vanliga skvallertidningsrunda efter jobbet. Vi ska inte skämmas över våra känslor, de är helt naturliga. Men visst skäms man, eller det gör/gjorde i alla fall jag, när någon berättade att de väntade barn. Hur ofta har jag inte tänkt ”varför kan inte jag, när alla andra kan”. Och det har gjort ont när deras magar har växt, det har gjort ont när de har pratat om sina krämpor, det har gjort ont när man hälsat på dem när deras underverk kommit. Och jag har skämts, jag har känt mig hemsk, jag har inte visat hur jag mått. För det var ju inte deras fel att jag inte kunnat bli med barn, inte deras fel att återigen ha misslyckats med något försök till att bli gravid, inte deras fel att jag aldrig kommer bli mamma…

Men hur ont det än har gjort så har jag velat veta, jag har inte velat bli ”skonad” från nyheten för att jag inte skulle bli ledsen, jag har inte velat bli behandlad annorlunda för att jag är ofrivilligt barnlös. Låt mig få veta och sen själv få bestämma hur delaktig jag vill vara.

Om allt och inget

by  on  in om barnlösheten, om vardagen • 1 Comment

Vaknade i morse av att Saga satt på min mage och gostrampade, något matte inte blev så glad av eftersom det var en timme innan klockan skulle ringa. Puttade ner henne från magen och hon sätter sig och stirrar på mig i stället. Kunde jag somna om, självklart inte. Var inte glad när klockan väl ringde. Trots denna underbara start så fick jag en bra dag på jobbet i alla fall, bra läkare och ett bra team, kanske lite för mycket patienter men ändå inte. Väl hemma efter dagens ”slit” så somnade jag en timme på soffan, dumt eftersom det knappast gör att jag kommer i säng i hyfsad tid. Något som visserligen är för sent nu, hyfsad tid är redan förbi.

Det var dags för So you think you can dance idag, favoritnumret för kvällen blev Kayla och Kuponos (bra låt också förresten):

Skulle vara kul att kunna dansa, men, ja, hmmm, inte kan jag det. Bra att jag har mina knän att skylla på. Fast det skulle vara bra kul att gå någon danskurs, faktiskt, typ bugg eller nåt, salsa kanske.

Annars då, humöret? Det kommer, det går åt rätt väg, men eländet hjälper inte till. Eländet har inte riktigt börjat men jag känner i kroppen att det är på gång, de flesta tecknen finns redan. Inte bara de ”fysiska” tecknen utan även de ”psykiska”, som ett brev på posten är barnlösheten närmare. Såg en söt flicka och hennes pappa på bussen hem från jobbet. Hon var trött och satt och försökte hålla sig vaken, med inte så bra resultat så hon somnade mot hans axel. Blev alldeles tårögd. Kommer aldrig uppleva något liknande. Och idag gjorde det ont, bara tanken, det kommer aldrig att ske.

Mer eller mindre har jag accepterat att jag faktiskt skulle vilja ge mig in i IVF-svängen igen, men det är ju bara det, man måste vara två. Jag är ensam. Samtidigt så finns rädslan där inom mig, minnena av hur det var och hur det slutade. All sorg och smärta. Alla tårar. Jäkla hormoner!

Ibland tänker min hjärna drastiska tankar, som att ta bort allt, livmoder, äggstockar, äggledare, allt. Men jag är för ung, säger de, jag är fortfarande fertil, så de vill inte. Fertil, jo visst, det var ju liksom det. I och med mina hormonproblem ligger jag i riskzonen för cancer, skulle minimera dem genom att ta bort allt… Men som sagt, det är bara ibland jag tänker så, det är ju ett rätt drastiskt ingrepp.

Hade tänkt lägga in lite kort på misselissarna men mitt Paint Shop krånglar och jag orkar inte göra något åt det just nu. I stället blir det nu sängen, sova är vad jag behöver göra.