Det är inte varje kväll man ligger i soffan och gråter till en dokumentär. Om dansare. Närmare bestämt Madonnas backupdansare på Blonde Ambition Tour. Men det har jag gjort ikväll.
Blonde Ambition World Tour hade jag inspelad på VHS och jag vet inte hur många gånger jag såg den showen, men det var många. Självklart såg jag även filmen Truth or dare, men det var showen jag fastnade för. Såg den när jag var ensam hemma, ville ju inte att pappa och min storebror skulle vara hemma när man satt och sjöng med i soffan. Det skulle ha varit pinsamt.
Eller satt, dansade nog en hel del också.
Hur som helst, Strike a pose är alltså en dokumentär om Madonnas dansare som kom ut förra året. Man får följa dem under de 25 år som gått sedan turnén, de berättar om sina liv, glädjeämnen och sorger. Och ja, jag grät några gånger. Olika livsöden, varav ett tog slut redan 1995. Jag tror att jag tyckte om denna film för att jag hade ett sådant ”personligt” förhållande till de här dansarna och Madonna under några år av min tonårstid, det blev nästan så eftersom jag såg showen så ofta. Äsch, svårt att förklara. Jag tyckte om dokumentären helt enkelt.
(Strike a pose finns att se på SVTPlay till den 29:e maj om du skulle vara intresserad av att se den.)
›› 48/100 #blogg100