Jag har verkligen skjutit upp att skriva detta inlägg, har funderat på det mycket men ändå inte kommit mig för. En anledning till att jag inte långt efter loppet föll ner i den nästan bottenlösa avgrund jag befann mig i under många månader och som jag inte är helt uppe ur än. Loppet hade en liten del i fallet, eller inte loppet i sig utan snarare känslan efter målgång.
Men men, vi tar det från början och början det är några dagar innan loppet. Inflammationen i min fot, den som gjorde att jag inte kunde springa Stockholm marathon, var inte helt utläkt (om den ens är det än). Om sanningen ska fram så krånglade foten bara några dagar innan loppet mer än vad den gjort på flera veckor och jag haltade fram på jobbet. Min plan var från början att springa både Lidingöloppet 30 km och Lidingö Tjejlopp men jag valde rätt tidigt att bara springa ett av loppen. Till andra sa jag att jag tänkte satsa på Tjejloppet eftersom foten krånglade så, men jag hade bestämt mig för att att det var det stora loppet som var målet. När jag väl hade bestämt mig för mitt mål så lät jag inte några negativa tankar förmörka mitt sinne – jag visste att jag kunde klara av de tre milen, det skulle inte gå snabbt men det skulle gå! Planen var att springa så mycket jag orkade och gå i alla jobbiga uppförsbackar.
Innan loppdagen hade jag inte sprungit sedan Vasastafetten, det vill säga fem veckor tidigare och jag hade inte sprungit någon längre distans sedan april. Jag hade inte ens tränat under dessa fem veckor! Så om vi säger så här, jag hade inte direkt förberett mig väl. För att se om jag överhuvudtaget skulle kunna klara av det så hade jag koll på alla reptider och hur ”snabbt” jag var tvungen att springa/ta mig fram för att inte bli stoppad av ett rep. Jag visste hur lång tid jag hade på mig för varje mil och jag visste vilket tempo jag behövde ha per kilometer. Under loppets gång höll jag sen koll på hur många minuter jag hade tillgodo.
På själva loppdagen vaknade jag i god tid hemma hos min syster, åt en ordentlig frukost och kollade sen genom min väska för att se att verkligen allt var med. Jag tycker om att vara i god tid och det var jag så det var egentligen aldrig några problem, men jag stod sen i två otroligt långa toaköer som stressade mig lite (den första vid Lidingövallen och sen den andra vid starten). Hann utan problem till mitt startled men hade gärna haft lite mer marginal för att slippa stresskänslan i magen. (Något jag inte hann dock var att fixa så att hörlursladden låg bra innanför min tröja, men eftersom jag småpratat med en kille som råkade trampa mig på foten så frågade jag honom om jag fick vara framfusig och be honom göra det. Haha, man får inte vara blyg!)
Startskottet för vårt startled gick! Och det var denna första sträcka som jag var mest nervös för eftersom underlaget är en ojämn äng – skulle foten krångla?! Men det gick som tur var bra. Vädret var toppen, det var alldeles lagom varmt. Jag kom på mig flera gånger under loppet att springa/gå och le, jag kände mig nästan euforisk! Solen sken och naturen var vacker. Jag höll koll på klockan och var vid första repet (vid 15 km) en hel halvtimme före utsatt tid. Det här gick ju bra! Första halvan av loppet sprang jag i stort sett hela tiden men jag höll mig till min plan och gick i uppförsbackarna, andra halvan av loppet gick jag större delen av tiden och då främst den sista milen. Andra repet var vid 20 km, här var jag ca 20 minuter före utsatt tid och det sista, som kom vid 23,8 km klarade jag också utan problem med en hel kvart till godo!
Sista repet, nu skulle jag få springa/gå i mål – jag skulle klara det! Tårarna kom, visserligen inte så många eftersom jag sa till mig själv att tårar bara stal energi och än var jag inte i mål. Aborrbacken och Karins backe är kanske inte så roliga så här den sista milen av tre men jag var ändå glad och gick med ett stort leende uppför dem för nu var det inte långt kvar. Målgången vid Grönsta gärde var helt magisk! Med tanke på att jag kom i mål bland de sista så var det inte mycket åskådare kvar men vad gjorde det. Marschaller var utsatta längs upploppet och månen gick upp ovanför måltältet. Jag var i mål och fick min efterlängtade medalj, del 2 i klassikern var avklarad!
Lyckan över att vara i mål går inte att beskriva, inte heller går det att beskriva den ensamhetskänsla som kom över mig en kvart senare heller. Ensamheten brukar inte störa mig, och om den gör det så inte alls på samma nivå. Nu var den riktigt tuff, jag ville dela min bedrift med någon, jag ville att någon skulle ha varit där och välkomnat mig i mål, jag ville att någon skulle ha varit där och sagt ”fan vad bra du är!”. Så från att varit närmare euforisk under loppet så blev fallet djupt ner till ensamheten. Det förvånade mig och jag var inte beredd på det.
Och foten då? Den höll! Och faktiskt så kände jag knappt av den de första 25 kilometrarna, sen klagade den litegrann när underlaget var ojämnt men inte mer än så. Fast, jag måste erkänna, den här sjuksköterskan hade ordinerat sig själv rätt rejäl premedicinering.
Jag och min medalj, jag bad någon i den otroligt långa busskön ta ett kort. Något positivt jag bär med mig efter detta lopp är den samhörighet man får till andra som går med medalj runt halsen, något som blev extra tydligt på pendeln hem då vi var flera som pratade om loppet, löpning och kommande mål. Jag har inte upplevt något liknande vid kortare lopp, eller kanske men inte alls i samma omfattning, och jag ser verkligen fram emot att se hur det blir efter årets kommande marathon.
Jag sprang i mål på tiden 4:54:59 – fem minuter före den tid som jag hade satt som mål. Och nej, det verkligen ingen tid att hurra för, men som jag brukar säga – den blir lätt att slå nästa gång! Mitt mål var att ta mig i mål, att klara av det och att få min medalj.
Och det klarade jag.
Fan, vad bra jag är!