…dök upp på min redan mörka himmel och helt plötsligt gick plusset i ekonomin från uselt till obefintligt. Vägrade att be om pengar från far min, blev istället ett samtal till missarnas fd husse. Inte mycket, bara så att jag inte hamnar helt på minus. Äta borde jag kunna göra ändå, har rätt mycket i frysen och om inte så är det bara 25 dagar kvar till nästa lön.
Det var den här ångesten jag hade väntat mig när olyckskorpen flög över mitt huvud på Gran Canaria. Jag visste att jag inte borde ha åkt. Nu får jag betala för det.
Men nu, sova. Försöka glömma alla bekymmer för ett par timmar. Men då kommer saknaden istället. Saknaden som gör fysiskt ont. Blir så besviken på mig själv när jag skriver ledsna dm till honom, men jag kan inte få ur mig något bra och glatt just nu. Av samma anledning skrivs det heller inga mail längre. Vill inte förstöra, men det känns som det är precis det jag gör. F*n vad jag saknar honom!