Satt och pratade med en jobbarkompis på vägen hem från jobbet, om livet och kärleken – och så kom vi in på barnlösheten också. När jag berättar att jag varit gift så är det många som som blir förvånade och höjer på ögonbrynen och utbrister: ”Har du varit gift?” Man kan ju fundera över varför att det blir så förvånade, varför skulle jag inte kunna ha varit det? Jag väljer att tolka det som att de tycker jag är så ung och att jag därför inte har ”hunnit” med det…eller så tycker de att jag är så otrevlig och ful att ingen skulle vilja gifta sig med mig. Fast ibland tycker jag också det är lite konstigt, att jag varit gift alltså. Tittade på min exmans bröllopsfoto (han är omgift) härom dagen och hade lite svårt att förstå att jag varit gift med honom. Men det är ju ett tag sedan, åtta år i år sedan vi separerade – var tar tiden vägen?
Min jobbarkompis undrade om det var barnlösheten som var orsaken till att det tog slut mellan mig och exmannen. Ja, delvis. Eller till stor del. I fem år försökte vi bli gravida, fem år. Hormonbehandlingar, inseminationer, provrörsbefruktningar. Misslyckanden, avbrutna behandlingar, tårar, sorg. Vi pratade inte så mycket om hur vi mådde, jag bloggade om det, han jobbade och lyssnade på musik. Han blev ledsen när jag var ledsen, alltså dolde jag det. Han ville inte visa sig ledsen för mig för att inte göra mig ledsen och upprörd. En ond cirkel. Till slut levde vi separata liv under samma tak, de gemensamma faktorerna var våra hundar och att vi försökte få barn. Eller det är i alla fall hur det kändes från min sida, hur han kände det vet jag inte. Vi pratade ju inte om det. I början av vårt förhållande pratade vi mycket, eller i alla fall han. Men mot slutet… Hur hade det blivit om vi sluppit de fem tunga åren, hade vi ändå glidit isär, hade vi ändå slutat prata med varandra? Om vi lyckats bli med barn, kanske redan efter ett år, hur hade livet sett ut då? Hade vi fortfarande varit tillsammans, hade vi fortfarande bott i vårt hus ute på landet, hade vi fortfarande älskat varandra? Jag sa då att jag inte ville vakna upp en dag och önska att jag gjort det här tio år tidigare, han svar på det var att jag kanske skulle vakna upp en dag om tio år och önska att jag inte gjort det. Snart har det gått tio år och jag har inte ångrat mig, jag vet att det var rätt beslut jag tog då. Men det hindrar mig inte från att fundera över hur det kunde ha varit.
Och som vanligt när ett samtal kommer in på barnlösheten så kommer frågan om jag kan tänka mig att försöka igen. Om jag träffar någon ny, vill jag då försöka igen? Vill jag fortfarande ha barn? Ja, jag vill fortfarande ha barn, men om jag träffar någon ny så kommer jag troligtvis inte ge mig in i den karusellen igen. Delvis för att jag börjar bli för gammal, och delvis för att jag funderar på att ta bort livmodern och att det därför kanske är en omöjlighet. Jag orkar inte blöda så mycket som jag gör, även om det inte är några mängder så blöder jag i dagsläget cirka tre veckor per månad. Jag orkar inte det längre.
Sen kom frågan om att jag skulle kunna tänka mig att göra det på egen hand, åka till Danmark eller något annat land och göra IVF. Har funderat på det genom åren, men med tanke på hur svårt det var att få fram bra ägg på grund av att jag var så svårstimulerad (det var till och med tal om äggdonation under de tunga åren) så har det slutat vid tanken. I vissa länder är det tillåtet med embryodonation, det skulle kunna vara ett alternativ. Men nej, jag vill inte göra det ensam. Jag vill dela upplevelsen med någon.
Så jag förblir nog barnlös, ofrivilligt barnlös. Mina tankar och känslor omkring det går upp och ner, ibland gråter jag över tanken att jag aldrig kommer bli gravid. Ibland förstår jag inte varför jag skulle vilja utsätta mig för en förlossning, detta efter jag genom mitt jobb sett hur trasig man kan bli i underlivet. Men livet fortsätter och jag försöker göra det bästa av det, även om det från utsidan kanske inte ser ut så för att andra inte förstår mina beslut och min väg genom livet. Huvudsaken är att jag förstår dem och kan stå bakom dem.
Och kärleken? Kanske kommer den en dag igen. Jag hoppas det i alla fall.
Nr 1 av #blogg100
