Det här med maten

by  on  in om maten • 1 Comment

Min kosthållning den senaste tiden har verkligen varit urusel! Frukosten helt ok – kvarg och bär. Lunchen typ ok – det jag har haft i frysen i form av fixade matlådor och färdigrätter (läs Ost & Broccolisoppa). Middagen helt och hållet urusel –  rostade mackor med ost och jordgubbsmarmelad. Jag kan knappt minnas när jag lagade mat senast.

Jag förstår ju att det måste bli ändring på detta men det är så tråkigt att dag ut och dag in att laga mat bara till sig själv. Jag har dessutom aldrig varit speciellt förtjust i matlagning, det har bara varit ett nödvändigt ont. Så, storkok it is. Ett antal matlådor som jag kan frysa in och något jag kan äta ett par dagar. Nu när jag börjat träna lite mer regelbundet igen är det skönt att slippa laga mat när jag är klar med träningen.

Jaha ja, så matlagning i morgon alltså. Men nu, lite smågodis – jag har ändå ”helg” nu, och i morgon sushi till middag.

›› 38/100 #blogg100

Skicka ett meddelande till Någon

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Trött efter en nästan sömnlös natt och jobbig dag på jobbet, så tog jag mig i kväll till biblioteket för en föreläsning med Micael Dahlén.  Han började föreläsningen med att säga att vi skulle ta fram våra mobiler om vi hade stoppat undan dem och skicka ett meddelande till någon. Att berätta till exempel att personen var fin i håret, eller att vi tyckte om dem, eller något annat som en kanske tänker dagligen men som aldrig sägs.

Jag skickade inget meddelande. Men jag tänkte på något jag läste för inte så länge sedan…

You make my cardiac muscle pump blood
through my vascular system really quickly.

…och funderade på att skicka det till Någon. Men det kunde jag inte göra. Jo, kunde, men det vore bara dumt.

Ack mitt stackars hjärta, bäst att vi istället tränar och låter blodet pumpa snabbt på det viset än att tråna efter någon som aldrig kommer bli min.

›› 37/100 #blogg100

Reklamera min familj, är det möjligt?

by  on  in om vardagen • 3 Comments

Fick ett sms av min syster idag, inget ovanligt i det. Det var ett fotografi av saker som hon fått från min styvmor som tillhört vår far. Saker som det är tänkt att vi tre syskon ska dela upp, några klockor, ett par manschettknappar, en gammal systemkamera. Och allt jag kan tänka på att nu blir det mer bråk med vår bror. Så. Jäkla. Trist.

Jag sa redan för länge sedan att jag inte ville ha någon klocka, att det var bättre att det gick till killarna i familjen (son, sonson, dotterson). Och jag står för det fortfarande, att jag inte vill ha någon. Nu är det mer än tre klockor och min syster tycker jag borde fundera över om jag verkligen är säker på min sak. Men jag känner verkligen att jag inte orkar ta striden. Eller strid, min bror tycker vi kan lotta om sakerna förutom en av guldklockorna som vi redan hade bestämt att han skulle ha. Instinktivt känner jag att jag inte vill lotta om pappas saker, det känns inte rätt.

Tycker det är så tråkigt hur det har blivit mellan oss systrar och vår bror, att vi står på olika sidor. Att han inte vill ha någon kontakt med oss för att vi så är hemska och inte hade någon kontakt med vår mor, när det var hon som kastade ut mig och sa upp kontakten. Det var inte jag. Tycker det är så tråkigt att jag sörjer min bror som han vore död, eftersom vi inte ens kan ha en hövlig relation. Jag tycker det är synd att våra föräldrar var som de var och att vi för problemen vidare men på annat vis.

Äsch, kan jag inte få reklamera mig själv också. Orkar inte.

›› 36/100 #blogg100

Tröttheten

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Den förlamande tröttheten slog klorna i mig när jag kom från jobbet idag. Och då har jag ändå inte haft en på något sätt ansträngande dag, snarare tvärtom. Mindre ingrepp som inte kräver så mycket tankeverksamhet. Trots detta var jag tvungen att lägga mig på soffan och sova lite när jag kom hem. Tuppluren må varit skön men jag är lika trött ändå, ska bli skönt att krypa ner i min underbara säng.

Dagens planerade träningspass blev inte av, men däremot en promenad. Bättre än inget alls.

›› 35/100 #blogg100

Kommer jag krascha nu?

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Jag tränar för att må bra, men samtidigt finns rädslan i mig att jag ska krascha. Att just träningen ska bli det som puttar mig över kanten så att jag inte ”orkar mer”. Att leva, att jobba, att göra de saker som man måste för att leva och utöver det träningen – ibland blir det för mycket för mig och min hjärna tar slut. Jag orkar inte jobba, jag orkar inte upp ur sängen, jag orkar inte tänka. Och inom mig snurrar mantrat: jag kan inte, det går inte, jag vill inte.

Det händer ibland, oftare än vad jag egentligen vill medge, och det händer att jag är tvungen att ringa till jobbet och säga att jag inte kommer. De flesta gångerna tvingar jag dock iväg mig själv och försöker vända mitt negativa mantra till: jag kan, det går, jag vill. Och om inte det fungerar så blir det istället: tänk inte, tänk inte, tänk inte. Dessa dagar får minsta motgång på jobbet mig att nästan falla ihop i en hög. Och sen kommer en ledig dag och jag orkar inget annat än att ligga i sängen eller på soffan.

Så här har det varit ett tag nu, i flera år, sedan jag blev sjukskriven för stress/depression när jag jobbade på akuten. Så alltid när jag gör saker flera dagar i rad (även om ”saken” bara tar en timme av dagen i anspråk) utan att jag tar en dag då jag bara är, då finns rädslan där. Kommer jag krascha nu?

›› 34/100 #blogg100