Nu när det har gått några dagar sedan loppet tänkte jag ta och sammanfatta mina tankar och upplevelser från mitt andra Midnattslopp. Har ju sprungit en del lopp vid det här laget och Midnattsloppet har kommit att bli min favorit, lördagens lopp var toppen…om man bortser från att jag snubblade och fick nya sår på händerna och förvärrade det jag hade på knät.
Men vi börjar från början. En nackdel jag kan se med Midnattsloppet, men som också är en fördel, är att loppet går sent på kvällen. Det som gör detta till en nackdel är att det är så lång dag innan det är dags att springa, försökte sova länge för att dagen skulle bli kortare men det gick så där. Försökte äta och dricka ordentligt under dagen, städade med peppig musik för att bli på bra humör (och jo, jag blir ibland på bra humör av att städa). Peppen höll i sig under hela dagen förutom under den korta promenad jag tog till affären då det föll stora droppar regn från himlen, som tur var så sken solen när det var dags att bege sig in mot Södermalm.
Jag kom till startområdet rätt tidigt eftersom jag var osäker på hur lång tid det skulle ta och lämna in min väska, behövde ju inte göra det förra året och ville därför ha god tid på mig för att inte behöva känna mig stressad. Gick en runda först innan jag lämnade in mina saker, sen var det väntan…väntan…och väntan innan det äntligen var dags för min startgrupps start. Jag hann bli lite kall under tiden men så fort vi kom igång så var det alldeles lagom temperatur att springa i. Starten gick och det var lite trångt ett tag men sen kunde jag springa på i min egen takt, eller lite snabbare än min egen takt så ett tag var jag nervös att jag höll ett för högt tempo. Men de första kilometrarna är lättsprungna så det blev aldrig något problem som tur var.
När vi kom ner till Norra Hammarbyhamnen så var det en kille som sneddade in precis framför mina fötter, hakade i eller sparkade till hans ena fot och tappade balansen. Lyckades stappla några steg till men lyckades inte återfå balansen så jag föll… Ja, vad ska man säga, får börja springa med skydd snart. Hur som helst, jag var snabbt upp på fötterna igen och sprang vidare, nu i lite lugnare tempo.
Min plan innan loppet var att gå uppför backarna vid Sofia kyrka och Mosebacke, och det gjorde jag också, resten sprang jag (förutom några meter vid vattenstationerna). Mitt mål var att slå min tid från förra året, plus att jag hade ett extra litet mål och det var att komma under 75 minuter. Det första målet klarade jag och sprang in på 1:15:42 (förra året 1:18:14) men jag var alltså 42 sekunder för långsam för att springa in på under 75 minuter. En liten besvikelse, helt klart, men jag är ändå nöjd. Så nu blir målet för Tjejmilen att komma under 75…
Det kändes riktigt bra att springa i lördags och jag tyckte det gick mycket bättre än förra året då jag verkligen kände mig trött. Visst blev jag lite trött denna gång också men jag hade ändå ett bra flyt i löpningen och jag njöt verkligen av loppet och alla saker som hände runt banan. Jag var lite nere innan loppet och även efter, nästan så det kom några tårar på hemvägen. Ensamheten var orsaken, att inte ha någon att dela upplevelsen med. Att åka dit ensam, vänta ensam, glädja sig ensam efter loppet och sen åka hem ensam. Visst, även om man springer med andra så startar man kanske i olika startgrupper men man har ändå någon att dela upplevelsen med. Ensamheten har varit lite jobbig den senaste tiden och lördagen var alltså inget undantag – dagen enda minus.
Kortet på mig i den neongröna tröjan är taget innan jag åkte, suddigt och taget i spegel som står lutad mot väggen i mitt lilla sovrum. Också en nackdel att vara ensam, fast å andra sidan hade nog ingen fått ta kort på mig i alla fall.
…och ja, jag drar in magen allt jag kan för att åtminstone se liiiite smal ut. 😉
