Författare: Maria

Seminattliga funderingar

by  on  in om barnlösheten • 2 Comments

Gratulerade precis min systerson på 21-årsdagen och kom då på att exmannens födelsedag var igår. Tiden går, jag var 21 när jag träffade honom och nu fyller jag snart 35. Jag var ung då, ung och dum. Eller dum kanske jag inte var, jag kunde ju inte veta hur det skulle sluta. Jag hoppas att jag en dag kan se tillbaka på de bra sakerna i vårt förhållande, för det fanns ju sådana också, men trots att det har gått över 5 år sen vi separerade så minns jag bara de tunga åren. Alla tårar, all sorg.

Eländet är på väg eftersom jag precis avslutat min 10-dagars kur med Primolut-Nor, kanske därför jag idag har funderat lite mer på vad jag ska göra med allt det där. Har inga fler uttag på receptet så jag måste till doktor nästa gång det krånglar, något som jag verkligen inte ser fram emot och jag hoppas så att det dröjer till långt in på hösten. Vill ha mer tid på mig att fatta beslutet, fortsätta med Primolut-Nor som jag mår peck av eller återgå till p-piller som gör att jag inte går ner i vikt? Jag är rädd för att p-piller ständigt ska påminna mig om att det egentligen är helt onödigt att jag äter dem, jag kan ju inte bli med barn ändå. Sådana tankar har funnits förr. Samtidigt så finns det ett litet hopp att jag faktiskt ska ägglossa en gång den dag jag slutar med dem, precis som jag gjorde förra gången. Och tänk om jag/vi åter igen prickar just rätt dag och tänk om jag skulle lyckas bli gravid spontant ännu en gång.

Och sen kommer rädslan, tänk om det slutar på precis samma sätt som förra gången?

Jäkla skitkropp, vad jag blir less på dig! Varför, varför kan du inte fungera som du ska? Varför ska du vara en sån stor bidragande faktor till all sorg och tårar?

Ignorera, ignorera, ignorera. Tänk på alla roliga saker som händer i ditt liv nu, ta dagen som den kommer. Jag vill sväva på mitt rosa moln och bara tänka på bra saker och hur bra jag mår för tillfället. Mår bra och kommer må ännu bättre när eländet är över, hoppas att det inte blir så många dagar. Ska ignorera det lilla mörka moln som alltid finns där och försöker få mig dyster igen, bara mitt rosa moln duger, så är det bara.

Erasure

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Har den senaste halvtimmen (timmen?) roat mig med att göra en spellista på Spotify med Erasurelåtar (och några från Andy Bell’s sololabum). Finns få artister som kan få mig på så bra humör som Erasure, älskar dem och har gjort sedan jag första gången hörde Oh L’amour när jag var elva år.

Intresserad av min lista, varsågod här har ni den. 🙂 Spotify playlist: You Surround Me

Glömde en kul sak

by  on  in om vardagen • 0 Comments

Binero har gjort en intervju med #tweeupsthlms arrangör, @niklasdahlqvist. Intervjun kan läsas här, i slutet listar han några av sina tweethearts och är det inte en kändis som dyker upp inom kategorin bästa twitternick! *inte så lite stolt*

Så var det så där länge sen igen

by  on  in om vardagen • 2 Comments

Lustigt det där, jag går och tänker att det där måste jag blogga och det där, men det blir aldrig av ändå. Varför? En förklaring är att har det gått lång tid sen sista inlägget så tycker jag att jag måste göra någon sorts sammanfattning av vad jag pysslat med den senaste tiden. Och sammanfattningar är tråkiga att skriva så därför blir det aldrig av. Men ikväll, i natt, så tar jag mig i kragen och tar tag i saker och ting.

Så, vad har hänt sen sist? Knappt så jag själv kommer ihåg. Många roliga saker!

Rolig sak 1: En #tweetupsthlm var jag på fredagen innan mors dag. Åter igen en otroligt trevlig kväll tillsammans med underbara twänner. Många nya bekantskaper gjordes, vissa trevliga än andra. =) Kanske skriver mer om det någon annan gång…

Rolig sak 2: Dagen efter kvällen i Stockholm var det dags för bowling med gänget från gamla jobbet. Som vanligt roligt, som vanligt vann Pinglan och jag kom tvåa. *hmmm* Efter bowlingen traskade vi i regnet till Koh Phangan där jag åt gott och drack Pineappleshake till efterrätt. Smarrigt. Koh Phangan är helt klart ett ställe dit jag kan tänka mig att gå flera gånger, såg en hel del på menyn som jag vill prova.

Rolig sak 3: En ledig onsdag åkte jag åter igen till Stockholm, denna gång för att gå på Grönan med jobbarkompis A2. Utrustade med åkband åkte vi så det stod härliga till denna soliga försommardag. Jag fick med mig A2 att åka Insane (älskar) om jag åkte Fritt Fall med henne. Har jag sagt att jag är höjdrädd, allt jag tänkte på var ”titta inte ner, titta INTE ner”, så jag tittade upp och jisses vad högt upp man skulle då. Men men, ner kom vi och knäpp som jag är kan jag faktiskt tänka mig att åka den igen. Besöket avslutades med att jag råkade vinna 2 kg Dumle, och jag som aldrig vinner. Vill gärna åka till Grönan en till gång i sommar, är sugen på att åka Insane igen plus att jag gärna slår någon i femkamp. Jag? Dålig förlorare?! Inte heller, jag ser bara till att vinna. =)

Rolig sak 4: Vi fick snabba oss hem från Stockholm eftersom vi på kvällen skulle möta upp några av de andra tjejerna för att gå och se SATC 2. Innan bion fick vi till Plock och satt på deras uteservering och drack drinkar. Eller de andra gjorde, jag drack fulcola eftersom jag inte var sugen på någon alkoholfri drink efter en dag i solen. Himla mysig kväll och filmen var bättre än vad jag trodde den skulle vara, men så hade jag ganska låga förväntningar.

Det var lite om vad jag pysslat med under min bloggpaus. Sammanfattningsvis kan jag berätta att det känns lite dumt att gå in i en godisaffär med en stor Dumleförpackning under armen och plocka åt sig lite smågodis. Man blir aningen utstirrad. =)

Nu ska jag i säng, är ledig ett par dagar nu men måste ändå en sväng förbi Ackis i morgon för att hämta ut mitt nya passerkort, surt. Sen blir det Stockholm för tredje gången på kort tid, denna gång för att äta lite tapas och få god glass. Vem det, kanske kommer det information om det på en blogg nära dig så småningom.

En dag som denna

by  on  in om barnlösheten, om vardagen • 3 Comments

Mors dag. Jag firar inte Mors dag, och jag kommer heller aldrig att göra det. Varför?

Anledning 1: I augusti är det 20 år sedan min mor kastade ut mig. 20 år sedan hon sa att hon aldrig ville se mig mer, att hon från och med då klippte av alla band. Sedan dess har jag träffat henne 1 gång och det var inte frivilligt utan under tvång. Under 20 år har jag ”lärt” mig att leva utan henne, vant mig vid att hon inte finns i mitt liv. Har jag saknat henne? Svar nej. Det jag har saknat är en mamma som var som en mamma ska vara, hur nu det är. Inte en mamma som som anser att man är ett misstag som aldrig borde ha blivit fött. Inte en mamma som säger att man inte behöver henne trots att hon var den tillflyktsort jag behövde på helgerna när man far var full.

Anledning 2: Jag är ofrivilligt barnlös, chansen är minimal att jag en dag blir mor själv. Men, säger alla, det kanske fungerar med nästa du träffar. Och visst, de kanske har rätt, men som jag skrev ovan så är chansen minimal. Även om jag träffar någon som faktiskt är villigt att ge sig in i IVF-svängen med mig. Och orkar jag ge mig in i den igen? Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte ville det, men samtidigt så är jag så rädd att det ska gå som förra gången…vet inte om jag orkar med alla tårar, alla misslyckade försök, alla hormoner och läkarbesök.

Jag har varit ledsen idag, jag har tröstätit och efter det mått ännu sämre.Hängde på kanten till ett av mina gamla hål och höll mig fast för glatta livet, vägrade att falla mot botten. Men dagen slutar ändå med att jag mår bra och det kan jag tacka mina underbara twänner för. Tack för att ni finns! <3