Under tiden jag suttit och knåpat på föregående inlägg så har klockan passerat två, fredagen är här! En bra dag, en underbar dag. *ler*
Författare: Maria
Livskvalitet och ofrivillig barnlöshet
Tidigare idag då jag var inne och snokade på Dagens sjuksköterska hittade jag en intressant artikel om en avhandling om livskvalitet hos män och kvinnor efter misslyckade IVF-behandlingar. Detta är ett ämne som berör mig då jag själv har två misslyckade IVF-/ICSI-behandlingar, samt tre avbrutna stimuleringar inför behandling, bakom mig.
Avhandligen visar att män mår sämre av ofrivillig barnlöshet än vad som framkommit i tidigare studier. Att även män mår dåligt av ofrivillig barnlöshet är en självklarhet för mig eftersom jag själv sett det på nära håll. I vår omgivning var det inte så, de såg inte att exmannen också led. De gjorde det mesta för att ”skona” mig från ämnen som kunde vara känsliga, men ingen tog hänsyn till hur han mådde och kände. Vi ville båda ha barn, vi led båda lika mycket av alla misslyckanden. Vi grät lika många tårar, jag på utsidan och han på insidan.
Huruvida han såg barn som att ”nå toppen av berget” kan jag inte svara på eftersom vi till sist aldrig pratade om våra känslor med varandra. Jag visste att han bara mådde sämre av att se mig ledsen så därför höll jag inne allt, och han gjorde samma sak. Till sist levde vi två separata liv där våra enda gemensamma bindningspunkter var att vi bodde under samma tak och att vi försökte få barn. Jag kunde inte leva så, jag ville inte leva så.
Vi hade behövt prata mer om våra känslor, dels med varandra och dels med någon utomstående. På vår klinik fanns en kurator som man själv kunde boka tid till om man ville, det var ingen självklarhet att man gjorde det. Vi gjorde det inte, jag kunde inte lyfta upp luren och ringa till henne för att boka tid. Jag ringde flera samtal i månaden för att boka tid för kroppsliga undersökningar, men jag kunde inte boka tid hos henne. Jag tycker det borde vara en obligatorisk del i behandlingen, inte något frivilligt eftersom jag tror många kan bli hjälpta av att få prata med någon utomstående.
Avhandlingen visar att den ofrivilliga barnlösheten för kvinnor är en känsla av livssorg. Jag kan inte annat än att hålla med. För mig är det en sorg som alltid finns där, nu för att många i omgivningen är i det stadium i livet då de antingen får barn eller redan har små barn. Sen för att de senare kommer att få barnbarn. Det får aldrig jag…
Tragiskt nog är infertiliteten en del av min identitet, jag ser mig själv som ofrivilligt barnlös trots att det är över fem år sedan jag levde i en relation då jag aktivt försökte bli gravid. När jag våren 2008 insåg att jag var oplanerat spontant gravid så hade jag svårt att förstå det. Jag? Gravid? Jag var ju ofrivilligt barnlös! Tyvärr slutade det i missfall…
Som jag skrev tidigare, detta är ett ämne som berör mig. Barnlösheten är en del av mig och kommer nog alltid vara, men den är inte det enda jag är – jag är SÅ mycket mer!
Onsdag
Sitter i nattlinne vid köksbordet, har precis avslutat en timmes frukost. Och ja, frukost, trots att klockan närmar sig 18, har jobbat natt. Funderar lite smått på om jag ska ta och bädda sängen för att sen hoppa in i duschen. Lugnt och skönt, underbart.
Det är underligt hur de där hormonerna kan påverka mig, igår var verkligen ingen bra dag och natten blev inte mycket bättre den. På grund av det tårar jag fällde så hade jag en härlig huvudvärk som sällskap ända fram till fyratiden i natt. Tårarna bidrog även med att mina ögon blev torra som fnöske vilket ledde till att jag med linserna såg otroligt suddigt, sista timmarna såg jag knappt vad det stod på skärmen…och det var inte kul att cykla hem halvblind, men hem kom jag i alla fall.
Känner att hormonerna börjar ge vika nu och att jag mer och mer blir mig själv igen. Jag blir inte överdrivet glad för småsaker, inte heller lika överdrivet ledsen för saker som jag i vanliga fall inte bryr mig om. Idag känns dessutom sorgen längre borta igen, där den brukar befinna sig, på ett behörigt avstånd. Men av med den helt, det blir jag nog aldrig. På tal om det så har styvsyster ännu inte fått barn, hon väntar otåligt precis som övriga familjen gör och kommer bli igångsatt (men när, det vill hon inte berätta).
Snart är det helg igen! Underbart. Men nu, dags att sätta lite fart här. Kanske skulle ta sig en promenad med Erasure i öronen.
Hormoner och tankar
Jag har suttit i en halvtimme nu och försökt att få ner alla mina tankar som snurrar, skrivit långa inlägg men alla har raderats. Humöret är inte på topp idag och jag skyller det till stor del på hormonkuren som nyligen avslutats. Det har varit en del tårar idag, det började med att jag gick med på att jobba och att jag sen ångrade att jag sa ja. Sen grät jag lite för allt annat också, både bra och dålig saker.
Jag ska bli moster, igen. Yngsta styvsystern ska ha barn, helst nu om du frågar henne eftersom hon har gått över 12 dagar. Samtidigt som jag är glad för hennes skull så lockar det fram lite sorg hos mig, kan inte komma ifrån den vilket gör mig ledsen. Vill kunna vara enbart glad, inte känna sorgen lura där i bakgrunden. Men den kommer alltid finnas där, jag kommer aldrig ifrån den och jag har lärt mig att leva med den. Måste bara bli bättre att hålla den instängd…
Tårar har lockats fram av bra saker idag också, men de tänker jag inte skriva något om just nu. I stället ska jag sova några timmar och minnas det leende jag såg i hans ansikte när han såg mig via Skype igår. =)
Dumlekakor på gång
Idag firar jag och lägenheten ett halvår ihop! Tänk, det har redan gått ett halvår sedan jag skrev på de sista papperna och den var min! Jag har verkligen aldrig ångrat det, jag älskar min lägenhet och för första gången någonsin kan jag säga att jag är nöjd med var och i vad jag bor. Det har blivit en hel del flyttar sedan 2005 och i snitt har jag bott på varje ställe i 9.6 månader…
Hur som helst, tänkte fira denna begivenhet genom att tillbringa natten på jobbet. Och eftersom jag börjar tröttna en hel del på Dumle så bakar jag lite Dumlekakor till mina älskade jobbarkompisar, tror att det kommer uppskattas.
Men, här har jag inte tid att sitta, iväg med mig nu!