Efter att ha mått bra en vecka eller mer kom bakslaget nu på kvällen. Allt och ingenting gjorde att jag åter igen föll tillbaka i gamla vanor, eller en gammal vana – den att förstöra för sig själv. Som att straffa mig själv, för att bevisa för mig själv att det jag alltid innerst inne har trott faktiskt stämmer. Att jag bara lurar mig om jag tror något annat. Gammal vana som får mig att äta en påse gifflar och en påse chips. Som får mig att gråta förtvivlat och undra varför, varför duger inte jag? Varför är jag inget att ha?
Tisdagen var egentligen en bra dag. Bra planeringsdag med nya jobbet. Många kända ansikten eftersom jag jobbat extra som undersköterska där under studietiden plus att mitt första jobb som sköterska var på en ”systeravdelning” (bara annan inriktning på rehabiliteringen). Många som tyckte det var kul att jag skulle börja jobba hos dem. Men så var det frågan om när jag börjar jobba, det var ju från början tänkt att det skulle bli i oktober eftersom gamla jobbet inte ville släppa mig tidigare. Men sen gjorde de ju sin tvärvändning och det var ju bra, fast idag fick jag reda på att nya jobbet tagit in en vikarie de månader som är kvar tills det att det var tänkt att jag skulle börja jobba. Och det är ju inte så konstigt, de ville ju inte stå där med en sköterska för lite. Nu skulle visserligen nya chefen försöka få ihop så att jag kan börja snart i alla fall, lite strödagar/kvällar här och där för att jag ska slippa vara sjukskriven…och det är ju bra. Men allt krångel gör mig så ledsen.
Och så var det frågan med pengar som alltid får ner mitt humör. Får jag över huvudtaget några pengar denna månad och i så fall hur mycket? Hatar att inte veta, det är jobbigt för någon som vill ha kontroll. Nu har jag ingen kontroll alls och jag mår verkligen dåligt över det.
Svammel, svammel, svammel… Allt är en enda virrvarr i mitt huvud. Tankar far omkring, om det ena och det andra. Idag, nu den 18:e, så är det även 20 år sedan min mor kastade ut mig och sa att hon aldrig ville se mig mer. Jag undrar ofta vad det var/är med mig som gjorde att jag inte dög. Varför ville hon inte veta av mig? Var jag så hemsk? Var jag så besvärlig? Vad hade jag gjort? Minns fortfarande den dagen som det var igår, minns vad hon sa, vad jag kände. Minns även hur jag några dagar senare kom dit när hon var och jobbade och hämtade alla mina saker för att sen kasta in nyckeln genom brevinkastet. Vet än idag vad jag glömde kvar. Minns hur jag inte berättade för några av mina vänner att hon kastat ut mig, hur jag lossades att jag fortfarande åkte till henne varje helg. Minns att det tog ett halvår innan jag kunde prata om det som hänt utan att visa några känslor, bara säga att man vänjer sig. Och det gör man ju, mer eller mindre. Men ibland kommer allt tillbaka.
Egentligen hade jag tur som inte behövde ha henne i mitt liv. Hon var/är inte frisk. Jag hade tur.
Jag förstör för mig själv genom att tillåta mig att hamna i gamla fällor. Äta för att jag inte mår bra. Jag mår inte bättre av det. Jag vet ju det. Ändå, tvångsmässigt ätande. Tycket inte ens att det är gott i slutändan, men jag äter ändå. Äter. Äter. Äter. Och trots att jag har dåligt med pengar så köper jag chips och gifflar, är så dumt. Kan inte låta bli.
Men nu, slutsvamlat. Sova. Trött.
Helt plötsligt verkar det som det igen ligger på gamla jobbet att avgöra när jag får börja jobba på nya jobbet, och visst, det kanske inte så konstigt med tanke på att jag egentligen har tre månaders uppsägningstid. Fick ett mail idag från nya chefen som hade pratat med min gamla gruppchef, han hade lämnat ett förslag och skulle få besked på måndag. Målsättningen är hur som helst att jag ska börja jobba så fort som möjligt och jag hoppas få ett positivt besked på måndag.